LitteraturMagazinets recension
av Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
Söderbergs kärleksberättelse i snuttformat
Lidelsen, passionen, hettan, trånandet efter det man inte har kontra den stillsamma överenskommelse om kärleken som ett förtorkat och själsdödande familjefördrag. Lena Wallberg läser Söderbergs "Den allvarsamma leken" i lättläst format.
Så var det allt det här med kärleken: bärandes på all sin inneboende stormande, medsvepande kraft, en malström som sätter världen i spinn, en brännande hetta i ådrorna: flammande, glödande, röd. Den motsägelsefulla, ologiska. Den som drabbar utan någon hänsyn. Söker. Drömmer. Uppnosig, upprorisk och uppfordrande. Upptar hela tillvaron. Kärlek som tjuter av glädje. Ger syre. Smärtar. Leker. Lider. Förkrossar. Förbränner. Försvinner?
Längtan...
Allt det som kan tänkas serveras vid livets dramatiska smörgåsbord. Den har beskrivits i alla tider, man har försökt sätta ord på den, gett den mening. Den har liknats vid stormiga vindar, upprörda hav eller andra våldsamma naturfenomen för att bildligt förklara det man inte kan ta på. Det är oerhört svårt att beskriva så det berör. Kärleksmöten är ett evigt tema, varför omsorg om paketleveransen blir avgörande för mottagandet i en dagsaktuell kontext. Risken är annars överhängande för: "upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke ej till himlen når" (Hamlet).
Berättelsen så: det handlar om den unga söta flickan och käcke unge mannen som möts där i övergången mellan 1800- till 1900- talet i en närmast pastoral Stockholmsmiljö. Båda ungdomarna är lite kulturellt belastade: Flickans far är konstnär och den unge mannen har goda kontakter bland högborna samt jobbar på ansedd tidning med operarecensioner. Deras kärlekshistoria är hur som helst klassisk som en saga: de möts i en bedårande ungdomsförälskelse i en doft av sommar och sol. De skiljs, drömmer om varandra, möts igen, längtar efter varandra trots att de har skaffat sig var sina liv, möts igen och tror sig ha uppnått sina ultimata kärleksdrömmar -– för att slutligen skiljas.
Det allvarsamma i leken är att kvinnan olycksbådande leker med männen – ja, för kärlek och död har också ett nära förhållande helt visst. Mannen leker med känslor på ett sätt som tidsenligt anses försvarligt och ursäktligt. Den jagande krassa verkligheten smyger sig på med tiden, kastar sig över dem och slukar vällustigt alla illusioner av idealism.
Hjalmar Söderbergs bidrag i litteraturhistoriens kärleksfauna kan egentligen mycket väl tävla med alla pinsamma TV-programinfernon vi matas med på otaliga kanaler, där egocentriska människor groteskexponerar sig i rutan i hopp om lite medialt kändisskap. Men berättelsen är likväl i mångt och mycket omodern. Är det någon som kommunicerar analogt numera? Är äktenskapet en helig allians? Intresset att läsa dessa något åldriga verk vissnar förmodligen då det kan vara svårt för dagens unga att identifiera sig med dem.
Den här avskalade versionen är så korthugget ren från välbehövligt "lull- lull" att den nästan får en komisk twist. Det är lite som att titta på en teatralisk svartvit svensk spelfilm från 40- talet, med välsmidda skådespelare i en kostymerad miljö, som artikulerar kärnfulla fraser likt ambitiösa logopeder på talträningsexamination. Språket blir kärvt och osmickrande. Ordvalsmässigt är den uppdaterad, vilket gör den lättåtkomlig för de flesta läsare. Därmed kvalar den in till att vara ett möjligt bidrag i en litteraturhistorisk analys. Men. Den har inte mycket djup, räckvidden är stympad och därför blir det större värdet måttligt.
Jag tycker egentligen om berättelsen i "Den allvarsamma leken". Dock blir det knappast en fullträff när språket är avklätt så till den grad att den väsentliga känsloupplevelsen står naken. Det är synd när syftet med en lättläst version är tillgänglighet. Någonstans måste också dessa exemplar kunna innehålla mer än bara nyckelord för att ge läsaren mer utöver en sammanfattning bara för att göra den enklare att läsa. Känsloregistret är bortrationaliserat till förmån för en tvungen enkelhet. Det blir aldrig något schvung och det tycker jag Söderbergs verk förtjänar.
Mottagen: 1 april 2016
Anmäl textfel
