LitteraturMagazinets recension
av När Finland var Sverige, Herman Lindqvist
Viktig historieskrivning om Finlands och Sveriges gemensamma historia
Finland och Sverige var samma land i nästan sjuhundra år – fram till år 1809 – men det är inte något som alla i Sverige har klart för sig. Det påpekar Herman Lindqvist i boken "När Finland var Sverige". Jag instämmer helt och fullt.
Hur många gånger har jag inte mötts av en förvånad svensk som undrar hur det kommer sig att jag kan tala så bra svenska. När jag påpekar att det är mitt modersmål, så möts jag av nästa fråga: Finns det svenskar i Finland?
"När Finland var Sverige" är en historiebok med korvstoppning av svensk kungahistoria. Det är precis som historieböckerna under min skoltid. Det är kungar och krig som huserar på en stor del av bokens sidor. Det är inte en historia berättad ur de finsktalandes perspektiv.
Jag har förståelse för att det inte är lätt att tvinga in åttahundra år på 475 sidor, men Herman Lindqvist lyckas inte fånga mitt intresse rakt igenom. Och så mycket Finland blir det inte heller! Det är långa ordrika transportsträckor emellan guldkornen när Herman Lindqvists suveräna berättarstil glimrar till.
Troligtvis ger ljudboken berättelsen mer rättvisa när Herman Lindqvist läser sina egna texter. Jag är tacksam att förlaget valt att trycka boken på ett papper som ger bilderna rättvisa. I dag är det alltför vanligt att valet faller på ett papper där bilderna sotar igen.
När Sverige var som störst i mitten på sextonhundratalet behövdes en grandios historieskrivning och vetenskapsmännen överträffade varandra i att ge landet en enastående bakgrund. Här får verkligen Herman Lindqvist mig att dra på smilbanden när jag läser om Olof Rudbecks hisnade idéer och hur han lyckas härleda den grekiska mytologin till Sverige, till exempel att namnet Herkules kommer från svenskans Här-Kalle, då måste väl ändå även den tidens läsare frustat till. I Åbo ville vetenskapsmännen, svenska eller födda i svensktalande Finland, inte vara sämre utan försåg finnarna med ärorika rötter. Finland hade varit ett mäktigt kungadöme vars första kung naturligtvis var gubben Noaks sonson. Det här är ett riktigt underhållande kapitel.
Känslosamt blir det när von Döbeln avtackar de lemlästade och trasiga soldaterna, svenskar och finnar, på torget i Umeå efter det att Sverige förlorat den östra delen av landet. Jag undrar dock hur mycket de finsktalande förstod av härförarens tal. ”Döbeln vid Jutas” heter dikten av Runeberg i ”Fänrik Ståls sägner” och minnesmärket vid Jutas står inte långt ifrån min födelseort.
Herman Lindqvist nämner också det finska nationaleposet "Kalevala", som kom till genom språkforskaren, läkaren och författaren, Elias Lönnrot. Han reste runt i östra Finland och även i Estland och samlade in de gamla, berättande sångerna och sammanställde dessa mytiska verser till en löst sammanhängande berättelse. Som kuriosa kan jag nämna att här finns en jungfru som blir havande med ett lingon - inte mera trovärdigt än religionens heliga ande. Den som tar båten över till Helsingfors rekommenderar jag ett besök på konstmuseet Ateneum - där visas bland annat Akseli Gallen-Kallelas målningar med motiv från Kalevala.
Motståndet mot det svenska språket har växt i Finland under senare år. De som har svenska som modersmål är en minoritet. Det är inte självklart längre att mötas av en handläggare på en myndighet i forna svenskbygder som behärskar svenska.
I det stora hela är boken "När Finland var Sverige" en historiebok som bör läsas både i Finland och i Sverige. Det är bara synd att inte Finland fått ett mycket större utrymme.
Mottagen: 20 december 2013
Anmäl textfel
