Recension
av Mitt i allt, Herman Lindqvist
Självbiografi full av nutidshistoria och spännande äventyr
Herman Lindqvists självbiografiska berättelse inleds i Helsingfors, dit han som treåring kom med sina föräldrar från Stockholm för att bosätta sig på ambassaden. Det var en tillfällig befattning trodde hans föräldrar, men de blev kvar i över tjugo år. Här fick Herman möta många politiker, diplomater, kulturpersonligheter och journalister. Här skildras dråpligheter som när den dåvarande socialministern Väinö Leskinen hade fått i sig lite för mycket och spydde på mattan. De övriga gästerna rullade in honom i mattan och han ställdes i ett hörn.
Herman Lindqvist skildrar uppväxten i staden, språkfrågan (det vill säga finlandssvenska, rikssvenska och finska) och finlandssvenskarna som höll på sin rätt att Finland är och ska vara tvåspråkigt. Skolmaten får sig en känga.
Eftersom Herman Lindqvist bara är några få år äldre än jag så känner jag igen mig i mycket, men min skolmat var mycket bättre än den Herman fick, jag växte upp i en by på landet i Österbotten. Herman var ett livligt barn och råkade tillsammans med sin lillebror bli överkörd av spårvagnen. De drogs in mellan hjulen och släpades med, men klarade sig med endast skrubbsår. Det är inte enda gången som han har haft änglavakt.
Herman Lindqvist har levt en äventyrligt liv som journalist och utlandsreporter. Han hamnade och sökte sig till de ställen där det hettade till. Det blev både Europa, Mellanöstern, Asien och Afrika. Förståeligt nog gjorde arbetet att han försummade sin dåvarande familj. Han kastade sig in i det ena äventyret efter det andra och jag noterar förvånat att han själv fotograferade, bland annat fotograferade han Warszawapaktens invasion i Tjeckoslovakien, bilden spreds över västvärldens nyhetsbyråer. Han har också tagit fruktansvärda bilder från Biafra. Kameran blev hans skydd, att hålla en viss distans till det elände och de grymheter han dokumenterade. Det här var långt före den digitala tekniken och att få iväg bilder och reportage hem var bara det ett äventyr.
Fem dagar efter att Östpakistan (Bangladesh) drabbats av en tyfon och tsunami kom Herman Lindkvist dit. Han skriver:
”Överallt i de översvämmade områdena på fastlandet och på öarna i Bengaliska viken låg drunknade människor och djur. Tusentals lik låg och svällde i den gassande solen. De flöt i vattnet, de låg på stränderna, de satt fast i träden. Över allting svävade flockar av stora svarta fåglar (...) Det var en kväljande sötaktig stank som förstummade mig. Jag kunde inte andas, inte prata. Katastrofen var ofattbar.”
Herman Lindqvists målande och realistiska berättarstil får mig att känna mig delaktig i händelserna. Det känns som jag var där. Jag blir berörd av eländet, av värmen, av svälten, hör kulorna vissla och granaterna krevera. Nu är inte allt krig och elände i boken, här beskrivs också olika egenheter hos människorna, som till exempel hur olik Japans umgängesetikett är vår. Hur olika vi tänker. När japanen talar öppenhjärtligt säger han att han ”öppnar sin mage på vid gavel”.
”Vad har hänt svenskarna i Phnom Penh?” stod det på Expressens löpsedlar efter att staden fallit. Efter några veckor nådde konvojen med fångar Thailands gräns, men umbärandena hade varit svåra och många dog. Det fanns inte mycket mat, men gott om cigaretter som stillade hungern. Herman Lindqvist möter sina kolleger vid gränsen, avmagrad men med en cigarett i munnen.
Herman Lindqvist mötte sitt kairos (ögonblicket då allt stämde) på nationaldagsfesten på den finska ambassaden i Kairo. Det var Birgitta, han gick fram till henne och sa: ”Jag har längtat efter dig i hela mitt liv. Kom, vi går härifrån.” Det gjorde de och resten är historia.
Ofattbara femtiosex böcker har Herman Lindqvist gett ut! Jag är tacksam för att han listat dem i slutet på sin självbiografi, det underlättar vid biblioteksbesöket. Vem minns inte "Hermans historia" i tv – sammanlagt tjugonio program. Det stora ljud- och ljusspelet i Stockholm nyårshelgen 1999-2000 var fantastiskt. Herman Lindqvist berättade Sveriges historia ”live”, medan slottet förvandlades till gamla slottet Tre Kronor och flammorna slog upp på taket vid den stora eldsvådan. Varje gång ”lågorna” slog upp ringde någon ej insatt Stockholmare till brandkåren.
Jag tycker det är lite synd att Herman Lindqvist känner en viss bitterhet över att han kritiserats så hårt av historiker när han berättat historia på ett lättfattligt sätt. Han säger att det enda officiella erkännandet han fått i Sverige är en medalj av kungen.
Kan man få ett bättre erkännade än det att i stort sett alla svenskar och finlandssvenskar har läst och älskat böcker av Herman Lindqvist eller sett hans tv-program?
Mottagen: 30 augusti 2012
Anmäl textfel
