LitteraturMagazinets recension
av Huset med den blinda glasverandan, Herbjørg Wassmo
Ljusglimtar i en värld av armod och skam
Efter Herbjørg Wassmos böcker om den passionerade och driftiga Dina ger nu Historiska Media ut den tidigare trilogin om Tora i nyöversättning. “Huset med den blinda glasverandan” har ett helt annat anslag.
Den unga Tora är resultatet av ett famntag mellan modern Ingrid och en tysk soldat. Hon lever i skam och rädsla. Styvfadern förgriper sig på henne när modern har kvällsskift på fiskfabriken. Men i denna dystra saga finns glimrande ögonblick av kvinnogemenskap och lugna vrår med upplyftande läsupplevelser.
Vi befinner oss på 50-talet i en fiskeby i Nordnorge. Toras familj bor med “de arma” i det så kallade Tusenhemmet. Det är en hyreslänga som varit ett herrskapshus vid förra sekelskiftet innan rörelsen med fiskebåtarna gick i konkurs. Av den ståtliga glasverandan finns bara två små fönster kvar som inte sydvästen tagit. “De skelade trotsigt och förundrat upp mot den väldiga himlen.” Författarens språk är mindre intensivt i Toraböckerna, men det är fullt av poesi och liknelser.
Föremålen förmänskligas. Ett annat hus har rädda fönsterögon. Det är Ungdomshuset från kriget. Det är också den plats där Ingrids hår blev avklippt. Det var ett vanligt straff för de kvinnor som inlåtit sig med fiendesoldater.
Tora lever i Farligheten nära styvfadern Henrik. Hon försöker med tankens kraft lyfta sig ovanför det vämjeliga. Och hon drömmer om en far som ska hämta henne från ett fjärran land.
Tora har en moster som är viktig för henne. Hon är en av de få vuxna som pratar med henne om det väsentliga. Det är genom mostern, inte modern, som Tora får veta att den biologiska fadern dog vid krigsslutet. Det blir ett hårt slag för henne.
Moster Rakel och morbror Simon lever ett helt annat liv än modern och Henrik. De är barnlösa men lyckliga. Rakel är en självständig kvinna. Hon är betrodd av sin man att förvalta deras ekonomi. Tora upplever frid när hon vistas hos dem.
En annan tillflykt har hon hemma hos den nya maskinchefens familj. De har många böcker som hon får låna och en dövstum pojke som hon blir vän med. Av intresse lär hon sig snabbt teckenspråket.
Modern är en kvinna som tiger. Vet hon inget om vad som försiggår när hon inte är hemma? Varför stannar hon hos Henrik som slår henne? Fast det är hon som bidrar mest till hushållet? Varför har hon över huvud taget valt den koleriske mannen? Hon blev med barn, får man veta. Men det dog. Ingrid går till graven utan att säga något till Tora.
En stark scen är när Ingrid har sytt en konfirmationsklänning till en flicka i huset och hon provar den på sig själv. I den vita klänningen framför spegeln kommer tårarna över att vara dömd innan hon stiger in i ett rum. Att aldrig få vara stolt.
Det verkar finnas en öppning för Tora och hennes mor. Den vill jag läsa mer om i nästa bok, “Det stumma rummet”, som kommer om några veckor.
“Huset med den blinda glasverandan” är en mer lågmäld roman än Dina-böckerna. Den handlar om människor som inte gör så mycket väsen av sig, som strävar på i sitt dagliga slit. Men den är också full av Toras känslor som griper tag i henne och drar henne nedåt i det svarta eller blommar ut i ordrika bilder. Det är en glädje att läsa Staffan Söderbloms översättning.
Mottagen: 29 maj 2021
Anmäl textfel
