LitteraturMagazinets recension
av Lasaros tårar, Henrik Tord
Inte lika träffsäkert som debuten
I Henrik Tords nya thriller ”Lasaros tårar” utspelar sig handlingen delvis i Sverige och delvis i Asien, precis som i hans första bok ”Kum”. Centrala teman är kärlek, utanförskap och revansch.
Upplägget i Tords båda böcker liknar varandra på flera sätt, men uppföljaren har inte samma träffsäkerhet som den rosade debuten.
Två spår leder fram till det som är nutid i boken. En Lucianatt tjugofem år tidigare inträffade något som nästan fick Lorens att ta sitt liv, eller blev han jagad upp på rälsen? Som vuxen är han nästan lika utanför och ensam som i sökandet i tonåren när största trösten fanns att hitta i The Cures depprock. Fortfarande finns de gamla plågoandarna i Avesta kvar, med endast marginellt mer civiliserat beteende. Nu är dock Sunee på väg från Thailand och han ser fram emot att de ensamma dagarna ska vara över.
Som thriller tappar boken fart allt eftersom förvecklingarna i relationerna mellan Avestaborna rullas upp. Det är människor som är besvikna på hur livet blev och de är inte förmögna att kommunicera det till andra på ett vettigt sätt. De är som långsinta, småaktiga tonåringar när de bevakar varandra och söker egoistisk bekräftelse.
Vad är man inte beredd att göra för kärleken? I bokens andra spår följer Erland sin Ingbritt på missionärsresor och hamnar till slut i djungeln på gränsen mellan Thailand och Burma. Men konflikter gör att de avskiljs från sin församling och får ”starta eget”. De hamnar allt djupare i skogen och möter inhemska traditioner. Det barnlösa paret får så småningom en förvildad flicka att ta hand om, samtidigt som olyckor drabbar dem. Religion, vidskepelse och opium i en salig blandning leder till ett galet kaos.
Skildringen av parets tid i djungeln på 1970-talet är bokens mest intressanta del. Där finns en spännande ovisshet i hur de fasansfulla händelserna hänger ihop med resten av berättelsen. Som läsare grips man av de dramatiska upplevelser som Erland i första hand är med om; hallucinationer, det våldsamma barnets härjningar och levande döda. Man kommer nära inpå genom Tords intensiva och ibland suggestiva bildspråk.
Människosynen i Tords böcker är mörk. Det är de osympatiska dragen som dominerar personbeskrivningarna; egoism, hämndbegär, svartsjuka, kränkande beteende med mera. Genom att karaktärernas tidigare erfarenheter och inre tankar redovisas får man visserligen en förståelse för beteendet. Men som läsare kan man lätt tappa intresset när personerna, som till stor del är fullt medvetna om sin brist på moral, är så hopplösa. Till slut bryr man sig inte riktigt om vad som ska hända med dem.
Liksom i ”Kum” löper det en röd tråd i berättelsen mellan tidigare handlingar och senare konsekvenser. Många får betala för gamla synder. Men denna gång är följderna både överdrivna och orimliga, vilket sänker intrycket av boken. Det är för många slumpmässiga sammanträffanden och märkliga beslut av de inblandade för att upplösningen ska kännas trovärdig. Spänningen räddas delvis av det driv som finns i texten och de detaljer som tidigare har planterats för att få sin förklaring på slutet.
Mottagen: 3 april 2014
Anmäl textfel
