Recension av Gengångare, Henrik Ibsen
En välskriven pjäs om spökande livslögner
Ibsens "Gengångare" handlar om en änka som har byggt ett barnhem som minnesmonument över sin döde make. Vad omvärlden inte vet är att denne make var en drinkare som har smittat sin son med syfilis. Sonen, en konstnär som levt i Paris, har nyss kommit hem och han ruvar på sjukdomen som en mörk hemlighet som står i vägen för all hans lycka.
Med i pjäsen finns också en manipulativ snickare, hans dotter – eller är hon verkligen hans dotter? – som inte vill ha med honom att göra och en moraliserande pastor. Som så många av Ibsens pjäser handlar "Gengångare" om livslögner - och hur de förstör livet för alla, men hur sanningen kan vara minst lika hemsk och skadlig. Dessutom handlar "Gengångare", som titeln antyder, om hur det förflutna går igen och påverkar nuet.
Av de Ibsenpjäser som jag har läst ("Ett dockhem", "Hedda Gabler", "Vildanden", "Samhällets stöttor" och nu denna) är det bara "Gengångare" som riktigt tål att jämföras med "Ett dockhem". Vi snackar helt enkelt om en riktigt bra pjäs som jag är glad att jag har sett uppsatt och som ger mig förnyad lust att läsa Ibsen.
Mottagen: 21 september 2012
Anmäl textfel