LitteraturMagazinets recension
av Smålands mörker, Henrik Bromander
Nya grepp gör Bromanders nya seriebok unik
Seriemediet kan användas till mycket. Ordlösa konstverk, korta strippar, serienoveller – och serieromaner. Det senare är en genre i utveckling och hur roman-aktig en serieroman är kan verkligen variera. Bromander har hittills gjort sig känd som upphovsman till serienovellsamlingar och en volym med icke-illustrerade noveller. Allt har hållit mycket hög kvalitet så mina förväntningar på senaste boken, ”Smålands mörker”, var definitivt skyhöga.
”Smålands mörker” handlar om Erik, en man som växer upp i Nässjö-trakten med en inte särskilt kärleksfull mor, en alkoholiserad far, en mesig styvpappa och en autistisk halvlillebror. Eriks liv skildras som tämligen miserabelt, men via sitt serietecknande som mynnar ut i fansier hittar han ett andningshål.
Partierna där vi följer Eriks liv, så som det skildras av berättaren, varvas med fantasi som ska ge intryck av att vara Eriks egen. Det är ibland samma händelser som skildras, men aldrig helt identiskt, och mycket är helt nytt. Detta innovativa inslag tillför verkligen något till resten av boken, som är mera konventionellt berättad.
Många andra aspekter gör ”Smålands mörker” till en unik seriebok. Dels är den 600 sidor tjock, utan att särskilt mycket känns överflödigt. Det här är verkligen episkt på ett sätt som jag inte trodde att seriegenren kunde vara. Skildringen av Eriks liv är som en nutida, illustrerad ”Brott och straff”. För Erik, som vare sig skildras som otrevlig eller sympatisk, lyckas inom dessa sexhundra sidor dels utveckla en väldigt fascistisk människosyn som han ordar mycket om och som jag på något plan kan förstå, dels avtjäna ett längre fängelsestraff efter en handling som framstår som begriplig. Och det är en stor prestation.
Bromander är en av våra starkaste serietecknare i nuläget. Hur mycket jag än gillar han serienoveller gläds jag åt att han vågar sig på nya grepp – och lyckas så här väl.
Mottagen: 28 april 2012
Anmäl textfel
