LitteraturMagazinets recension
av Svenska gummistövlar, Henning Mankell
Ny fullträff av Mankell
Henning Mankell gör det igen. I sin nya roman "Svenska gummistövlar" porträtterar han suveränt en äldre man som brottas med livet, och det är känslosam läsning till sista raden.
I den fristående fortsättningen på "Italienska skor" möter vi Fredrik Welin, vars ensamma hus på en ö i skärgården har brunnit ner. Hans liv har ödelagts och han känner sig för gammal för att börja om och skapa ett nytt hem. Han bosätter sig i sin gamla husvagn i stället, skaffar bara det allra nödvändigaste för att hålla sig hel, ren och vid liv medan hösten blir allt kallare.
Branden blir punkten där Welins liv slår i botten, kan man säga. Han hade redan tidigare dragit sig undan det mesta av mänsklig samvaro. Han slutade arbeta som läkare efter en misslyckad operation, där han i onödan berövade en ung kvinna en arm. Minnet plågar honom. Nu isolerar han sig, blir en ännu taggigare gubbe än vad han var tidigare i livet.
Så brinner det på fler ställen runt om Welin i den alltmer avfolkade skärgården. Samtidigt kommer Welins struliga dotter för att trösta och söka hjälp. De bådas buttra och trevande försök att närma sig varandra känns mycket viktigare att följa än hur det går med mordbränderna och en del märkliga spår, som Welin upptäcker i sin omgivning.
Handlingen drivs på av relationen till dottern och till den trettio år yngre journalisten Lisa Modin, som rapporterar om bränderna. Welins längtan och kanske begynnande förälskelse, hennes dubbelhet i gensvaren, hon är också i ett rörigt skede i livet. Det kastar läsaren mellan genans, medlidande, ilska och en del sorg. Welin är både sympatisk och upprörande självupptagen, och är han egentligen på väg in i en demens?
Det är skickligt skildrat, känslosam läsning till sista raden. Köp den, läs den, som man brukar säga.
Mottagen: 16 juni 2015
Anmäl textfel
