LitteraturMagazinets recension
av Italienska skor, Henning Mankell
Hög kvalitet i älskad Mankellroman
"Italienska skor" från 2006 är en av Henning Mankells mest omtyckta böcker. LitteraturMagazinets Sandra Sandström läser om den inför uppföljaren "Svenska gummistövlar".
Det var mest med glädje men även lite sorg som jag plockade fram Henning Mankells "Italienska skor" från sko... förlåt, bokhyllan, för omläsning inför uppföljaren "Svenska gummistövlar".
Med glädje för att jag minns värmen som genomsyrade sidorna, trots att huvudpersonerna själva ofta frös i en nästan Narnia-liknande evig kyla, och med självklar sorg eftersom Henning Mankell, som blev 67 år, aldrig kommer att skriva mer.
Återseendet med gamle doktor Fredrik Welin, som i förstone verkar lika bistert kall som skärgårdsvattnet han dagligen badar i efter att ha huggit hål i isen med en yxa, var ändå oväntat kärt.
Den enstörige doktorn har inledningsvis en endaste anförvant, och honom tycker han inte ens om. Gradvis stiger temperaturen, oinbjudna besökare anländer ön och därmed kommer det förflutna tillbaka och ruskar om doktorns liv, som liksom kommit av sig.
Ensamhet till trots är boken i grund och botten främst en relationsroman, men genom den gamle doktorns retrospektiva blick utforskar Mankell även orsak och verkan, springande punkter bakåt i tiden som format de härliga och egensinniga karaktärerna. Persongalleriet i "Italienska skor" för tankarna mer till Marie Hermansons särpräglade och något gåtfulla gestalter än till trötta poliser.
Om boken vore en italiensk sko hade den varit av högsta kvalitet, lika elegant att titta på som bekväm att befinna sig i, men man skulle också kunna betrakta den som en långsamt tinande istapp som sida för sida så småningom smälter och bildar vattendroppar som sipprar ner och ger näring åt framtida grönska.
Mottagen: 4 januari 2016
Anmäl textfel
