LitteraturMagazinets recension
av de, Helle Helle
Krävande minimalist
Helle Helle är en av Danmarks främsta samtida författare, står det på omslaget till hennes senaste roman ”de”. Den har nu kommit ut på svenska. Översättare är välrenommerade Ninni Holmqvist.
Epitetet minimalist som också används kan jag stämma in i. Det är en tunn roman. Men hur mycket innehåller detta kortfattade skrivsätt? Lite för lite för att jag ska uppskatta det till fullo.
Första halvan av boken händer ingenting annat än högst vardagliga saker. En sextonårig flicka bor ensam med sin mor i en liten stad på Sydlolland. Modern arbetar i affär. Själv går hon i gymnasiet. Titeln ”de” syftar förutom på dessa två på dotterns kamrater, vars umgänge vi får snabba inblickar i utan vare sig kommentar eller analys. Mor och dotter flyttar ofta inom samma stad, vilket kan tyda på ekonomiska svårigheter.
Ungefär i mitten av boken blir modern inlagd på sjukhus med en obotlig åkomma. Något oroväckande har antytts tidigare. Dottern tar nu sitt ansvar, lagar mat och städar. Hon blir också sparsam. De hundralappar modern anförtror henne finns kvar när denna kommer hem igen. I andra delen av boken skapas i alla fall en känsla, ett stråk av vemod, hos läsaren. Den unga dottern kommer att få axla en tung börda.
Men jag stör mig på Helle Helles underliga användning av förfluten tid. ”Hon börjar i går”, kan man läsa, ”de flyttar det i förrgår” och ”han flyttar förra helgen”. Det har inget med historiskt presens att göra, då man vänder tillbaka till ett skeende. Jag undrar vad författaren vill. Vad har hon för ambition med sitt okonventionella berättande? Sista sidan knyter an till och förklarar den första. Då gäller det att komma ihåg. Begär Helle Helle för mycket av sina läsare?
Mottagen: 11 februari 2020
Anmäl textfel
