Recension
av I skydd av skuggorna, Helena Tursten
Irene Huss hamnar i skottlinjen mellan kriminella gäng
Boken börja med action direkt då en brinnande person rasar ut på gatan mitt framför ett pizzabud. Sedan drar det igång med den ena bomben efter den andra och kriminalinspektören Irene Huss blir indragen personligen.
Irenes man har just köpt en restaurang och kommit igång bra, men den tidigare ägaren hade skulder till ett kriminellt gäng. Nu menar gängledaren att skulderna ärvs av den nye ägaren och familjen känner sig hotad till livet. Irene tar sig an sin uppgift som polis till hundra procent medan familjen flyr till okänd ort. Plötsligt befinner sig Irene Huss och hennes kollegor i skottlinjen då flera kriminella gäng krigar mot varandra. Det är inte lätt för poliserna att ta reda på vem som blir skjuten av vem och varför. Och definitivt inte lätt att få någon att berätta. Alla är rädda och Irene får ett sjå med att ta reda på vad det är som ligger bakom tystnaden. Hon får gå tillbaka flera år i tiden och hittar ett ouppklarat knarkbrott som ska visa sig vara roten till mycket av det som händer just nu.
Irene Huss är en orädd polis som gör en massa saker på eget bevåg. Hon litar blint på sin egen instinkt och tror hela tiden att det hon gör är det enda rätta. Flera gånger under resans gång är hon hårsmånen från att bli dödad. Helt okänslig ruskar hon av sig alla faror och klampar envist vidare och ger sig inte förrän hon har bovarna inom lås och bom. Lite James Bond lyser igenom då hon av och till blir räddad i sista sekund eller bara genom ren och skär tur.
Så långt, allt gott och väl. Men det jag saknar i boken är att det kriminella gänget inte gör ett dugg för att försöka hitta Irenes familj. Genom hela boken väntade jag bara på att de åtminstone skulle försöka spåra dem. Jag saknar också mycket mer om bovarna. Jag vill lära känna dem bättre, höra hur de tänker och hur de resonerar parallellt med polisens arbete. I den här boken blev det lite enkelriktat och det störde mig en aning.
Extra krydda fick dock handlingen genom jakten på infiltratören inom polisen. Ingen kunde gissa vem det var som tjallade fast det var hur genomskinligt som helst. Men författaren lyckades få läsaren att tro att det var någon annan ända tills bevisen blev för stora.
Det bästa i boken var då knarkaren, som fått i sig en överdos, berättade för Irene om hur allt hängde ihop. Att han blev skjuten inför ögonen på henne utan att hon själv blev skjuten var väl lite väl utstuderat, och aningen nedvärderande av bovarnas intelligens. Skulle det kunna gå till så här i verkligheten? Det är frågan som följer mig än fast det var flera dagar sedan jag läste klar boken.
Mottagen: 16 april 2012
Anmäl textfel
