LitteraturMagazinets recension
av Den lilla boksnapparen, Helen Docherty
Bedårande och hjärtskärande om högläsning
Ibland är ett lyckligt slut precis vad man behöver.
Varje kväll läser djuren i skogen godnattsagor för sina barn. Men så börjar böckerna försvinna, mitt framför ögonen på dem utan att de hinner se hur det går till.
Kaninen Elina gillrar en fälla och snart har hon fångat boktjuven, som visar sig vara en liten figur som inte har någon som läser sagor för honom.
"Den lille boksnapparen" har kallats en hyllning till högläsningen och på sätt och vis är den det – även om den, tack och lov, inte skriver läsaren på näsan eller basunerar ut det viktiga med högläsning sida upp och sida ner. Istället förmedlar berättelsen och bilderna värmen, känslorna och gemenskapen som sagostunden skapar, och hur det känns att vara utan det.
"Att det är fel, det vet jag väl, men ingen läser för mig var kväll!".
Boksnapparens ord skär i hjärtat på precis rätt ställe.
Boken är illustrerad av Thomas Docherty, en välkänd brittisk illustratör som jag tycker gör ett ovanligt bra jobb här med miljöbilder och ansiktsuttryck. Här samarbetar han med sin fru Helen Docherty som har skrivit den rimmande texten med vilken Barbro Lagergren har gjort ett fantastiskt bra översättningsjobb – som vanligt höll jag på att säga. Det är snudd på omöjligt att inte läsa texten högt.
Allt med den här boken är bedårande och det finns säkert en och annan som tycker att det blir lite väl gulligt även om vi är långt ifrån Beatrix Potternivå. Men visst är det gemytligt och varmt och dessutom ett lyckligt slut. Ibland är det precis vad vi behöver.
Erika Wallman
Mottagen: 25 oktober 2013
Anmäl textfel
