LitteraturMagazinets recension
av Männen med rosa triangel, Heinz Heger
Unik skildring av nazisternas behandlingen av homosexuella i koncentrationslägren
Det finns inga vettiga argument för att inte sätta den här boken i händerna på varenda högstadieungdom i detta land. Boken bör nytryckas och uppmärksammas regelbundet då den tar upp ständigt aktuella frågor om frihet, tolerans och respekt.
1939 grips en ung homosexuell man i Wien för att han har haft en relation med en annan man. Efter avtjänat fängelsestraff placeras han i koncentrationslägret Sachenhausen och senare Flossenbürg där han tvingas bära den rosa triangeln, symbolen för homosexualitet, den som placerar honom längst ner i lägerhierarkin. Han överlever i sex år genom att bli hemlig älskare åt en kapo (fånge med befäl över ett arbetslag) för att få extra matransoner och beskydd. Utan denna strategi hade vi med största sannolikhet inte kunnat läsa den här boken idag.
Det här är en av få vittnesberättelser från nazisternas koncentrationsläger som tar upp behandlingen av homosexuella. Berättad av överlevaren Josef Kohout, nedtecknad av Hans Neumann och utgiven första gången 1972 under pseudonymen Heinz Heger. Nu ges den ut igen med nytt förord av Jonas Gardell och efterord av den österrikiske aktivisten Kurt Krickler.
Nazisternas syn på homosexuella, förföljelserna och behandlingen av dem nämns på sin höjd i förbifarten i annan litteratur om andra världskriget. Här står just denna grupp i centrum och jag får äntligen kunskap, förståelse, inblick, sammanhang. Jag får en tydlig bild av hierarkin i koncentrationslägren och hur nazisterna drog nytta av den genom att ställa olika grupper mot varandra. Jag får veta vilka experiment man utsatte homosexuella fångar för och hur de skulle "botas", till exempel genom inrättandet av en lägerbordell dit de skickades regelbundet för att omvändas. Främst är det tyvärr ytterligare en vittnesbörd om hur människor kan förödmjuka och tortera, fysiskt som psykiskt, för nöjes skull. Det är också en vittnesbörd om dubbelmoral och feghet i ordets rätta bemärkelse.
Jag visste inte att det var en nedteckning av en muntlig berättelse när jag läste boken men tyckte att det kändes just som ett samtal under hela läsningen. Det är också tydligt genom hela boken att detta är en redogörelse för verkliga händelser och inte på något sätt en skönlitterär text eller ens memoarer. Inga försök har gjorts för att göra texten mer målande, storyn mer lockande. Det råder nästan total avsaknad av utsvävningar för att levandegöra karaktärer, skapa stämning eller göra obehagliga scener mer kännbara. Och det är just det som gör boken så obehaglig. Den kan ägna lika många sidor åt att beskriva arbetsuppgifterna på ett reservdelslager för Messerschmittplan som att beskriva en tortyrscen. Berättaren fördjupar sig inte i de mest fasansfulla minnena förutom vid ett par tillfällen, antagligen för att det inte är möjligt att med ord göra dem rättvisa. Eller för att han inte orkar återvända till dessa platser i minnet. Misstänksamheten gentemot alla och rädslan för att visa känslor eller yttra åsikter som han utvecklade i lägren för att överleva verkar leva kvar i orden. På det hela taget är det mycket återhållsamt, nästan avtrubbat, och som sagt väldigt obehagligt.
Som en bok i boken är Kurt Kricklers efterord som beskriver det som Josef Kohout är mest känd för i hemlandet Österrike, nämligen sin kamp för att få räkna åren i koncentrationslägren som pensionsgrundande i likhet med andra drabbade grupper. Han kunde heller inte förlika sig med det faktum att fångvaktare som tjänstgjort i lägren fick tillgodoräkna sig arbetstiden vid pensioneringen, men inte de homosexuella som även efter kriget ansågs ha blivit rättmätigt dömda (homosexualitet avkriminaliserades i Österrike 1971).
Det här är en unik skildring som nu trycks på nytt, lagom till årets Pridefestival och ungefär samtidigt som sista delen i Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar" ges ut. Boken bör nytryckas och uppmärksammas regelbundet då den tar upp ständigt aktuella frågor om frihet, tolerans och respekt, vilket inte minst Jonas Gardells utlämnande och skrämmande förord visar med exempel från dagens Sverige och Europa. Det är dessutom en ganska tunn bok, skriven på ett enkelt språk. Det finns helt enkelt inga vettiga argument för att inte sätta den i händerna på varenda högstadieungdom i detta land.
Erika Wallman
Mottagen: 29 juli 2013
Anmäl textfel
