LitteraturMagazinets recension
av Bara lite till, Heidi Hakala
Dropparna som får bägaren att rinna över
Heidi Hakala är finlandssvensk journalist och författare, numera bosatt i Malmö där hon är med och driver kulturtidsskriften Kontur. Hennes romandebut "Bara lite till" är ett svar på prestationssamhällets krav.
Sandra bor i Helsingfors med sin pojkvän Johan och är programledare för ett populärt radioprogram. Utåt sett är allting bra. Men läsaren lär känna Sandra på djupet, och inombords håller hon på att slitas isär av prestationsångest och tvivel på sin egen förmåga. Upplägget är logiskt och ämnesvalet är inte direkt originellt, ändå är "Bara lite till" en, av flera anledningar, stark och läsvärd debut. Hakala har nämligen ett sällsynt sinne för stämningar och detaljer – och hon fångar dem med en text som är både välformulerad och lättflytande.
Bokens handling speglar huvudpersonen Sandra: på den bedrägligt lugna ytan händer inte särskilt mycket. Sandra jobbar. Sandra åker till Stockholm med sin pojkvän och hälsar på hans föräldrar. Hon dricker öl med bästa kompisen Simon. Men mest av allt jobbar hon. "Drömjobbet" på radion präglas av de tveksamma arbetsvillkor som lätt uppstår i branscher som är för populära för medarbetarnas eget bästa. Svårast är det för kvinnorna som måste prestera mera än sina manliga kollegor för att få bekräftelse. Hur de osynliga patriarkala maktstrukturerna påverkar arbetsklimatet i allmänhet och Sandra i synnerhet beskrivs skickligt och trots tema om stress, påfrestningar, psykisk ohälsa och utbrändhet är läsningen allt annat än tung och tråkig.
Själva tilltalet och flödet i texten gör boken förvillande likt en feelgood-roman, till och med när de starka strömmarna under ytan drar Sandra allt djupare ner. Vardagen blir grå och svår. Ingenting är roligt, ingenting berör. Sandra har ingenstans att koppla av när bästa vännen Simon försvinner iväg i en nykär bubbla medan hennes eget förhållande håller på att rinna ut i sanden. Ju längre jag läser, desto viktigare tycker jag att boken är. Hakala aktualiserar utmattningsdepression på ett sätt som är lätt att ta till sig och huvudpersonen Sandra väcker empati. Att boken är finlandssvensk märks bara på enstaka ord, till exempel det ganska fantastiska "biosopor" som alltså är liktydigt med "organiskt avfall". Jag gillar att boken utspelar sig i Helsingfors och kan lätt föreställa mig att den fiktiva radiostationen Metropol finns på riktigt.
Mottagen: 18 januari 2019
Anmäl textfel
