Recension
av Tre knivar från Wei, Harry Martinson
Ett tankeväckande drama om lydnad och nåd
"Tre knivar från Wei" är ett drama som utspelar sig i ett fjärran Kina där kejsarinnan dömt alla av Tang-klanen till döden men sedan givit vissa “den halva nåden”. De förvisas till en ort nära gränsen och döms att bära tre knivar i håret som prydnad, tre knivar med vilka de ska döda sig själva om – eller snarare när – mongolerna kommer. Det finns också en tjänarinna, Lai, som är satt att döda de som inte klarar av att genomföra riten. Samtidigt finns de som förestår förvisningshemmet och försöker rädda sina underlydande genom att sända ut dem på pilgrimsfärd.
Om de som vandrar pilgrimsfärd säger en karaktär kallad Trotjänarinnan följande ord: “De vandrar inte vägen fram. De vandrar bort från världen. Men de som missbrukar Buddas namn till en simpel flykt av rädsla, deras själ blir utan frid.”
Först och främst handlar dock livet för de förvisade om lydnad, som följande citat visar:
“Jag vet att vi har all rätt att anklaga kejsarinnan. Men vill vi anklaga måste det ske inom lydnaden. Man måste lyda innan man kan anklaga. Att först bryta mönstret och sedan anklaga är tarvligt uppror. Viktigast är att Mönstret bibehålles.”
“Emedan lydnad och hämnd är två olika ting, eller borde vara det, om inte ondska och plikt ska bli sammanflätade, därför tvekar jag.”
Och mitt ibland de förvisade hovdamerna och deras discipler vandrar två helt olika figurer. Konkubinen Nan Fei, som ska försöka blidka mongolerna med sin skönhet, och tjänarinnan Lai, som ska döda alla som tvekar. Tjänarinnan Lai, som säger: “Döden är mitt hem och döden är min vän.”
Det är ett mångsidigt drama som Harry Martinson bjuder på, mycket intressant tankegods om lydnad och uppror, död och liv, dom och nåd. Klart läsvärt och tänkvärt även i denna dag.
Mottagen: 22 september 2012
Anmäl textfel
