Recension
av Kom ska vi tycka om varandra, Hans Koppel
Förutsägbart och schablonmässigt – bara den kokta kaninen saknas
Hans Koppel är pseudonym för Petter Lidbeck – en barnboksförfattare som erhållit priser*. Jag har inte läst hans barnböcker – men de verkar vara av god kvalitet. När jag läst den här boken, så önskar jag att han hade stannat kvar i barnboksförfattandet.
Hans Koppel skriver deckare eller spänningslitteratur för vuxna, men jag kan inte låta bli att undra om målgruppen fortfarande är mycket ung. Texten består till stor del av korta dialoger, korta meningar, övertydlighet intill absurdum, men i övrigt behandlas språket väl. Kapitlen är extremt korta, ibland drygt en sida långa. Lämplig litteratur för den som åker buss, tunnelbana eller pendel till jobbet. Även om läsaren skulle råka hoppa över några sidor, så tror jag inte det skulle märkas i det stora hela. Personporträtten är schablonartade och saknar djup.
Det här är historien om Anna som tillsammans med sin kvinnliga chef och en arbetskamrat åker på konferens för att tänka ut nya idéer till Familjejournalen. Där träffar de tre män från en reklambyrå. En av dem, Erik, är ung och vältränad och drar till sig blickarna. Han har ögonen på Anna och trots att hon egentligen är lyckligt gift och har en tioårig dotter, tar hon chansen och hamnar i bingen med den mycket yngre atleten. Sexet tar henne till nya höjder och hon kan inte låta bli att notera hur ”välhängd” Erik är. Tillbaka på jobbet tar reklambyrån kontakt för en kampanj som ska locka manliga läsare till tidningen. Anna och Erik fortsätter den sexuella relationen, men Anna vill bryta. Då börjar Erik förfölja henne.
Det är nu spänningen ska gripa tag i läsaren, men det gör den inte. Allt är så igenkännbart, så förutsägbart. Jag har läst den här historien hur många gånger som helst, bara i lite olika förpackningar. Första gången man läser eller ser en film med temat, så är det spännande, men sedan krävs mer händelser runt omkring. Historien är naturligtvis fortfarande gångbar, men kräver mycket mer av förpackningen. Här serveras vi Eriks bakgrund redan på första sidan i boken. Vi får veta att han mördat sin mamma. Alltså vet vi som läsare redan när Anna möter Erik att det här kommer att gå åt fanders. Där gick chansen förlorad att sakta bygga upp en gastkramande spänning.
Dessutom väljer författaren den lätta vägen till ett förutsägbart och schablonmässigt slut på historien. Som läsare hade jag gärna sett att psykopaten Erik mött ett betydlig mer komplicerad framtid, då hade historien delvis räddats.
Det känns inte roligt att skriva den här recensionen. Jag har motvilligt försökt låta bli ett par dagar. Jag förstår att det ligger ett gediget arbete bakom boken, och det känner jag respekt inför. Säkert kommer boken att finna sin läsekrets bland yngre läsare, men vi som läst många deckare och spänningsromaner, kan nog tyvärr inte finna boken vare sig spännande eller tankeväckande. Vi kräver lite mer. Den här deckaren håller inte måttet!
* 2004 års Bokjuryn kategori 0-6 år, Nils Holgersson-plaketten år 2005 och Wettergrens barnbokollon år 2006.
Mottagen: 7 december 2012
Anmäl textfel
