LitteraturMagazinets ljudboksrecension av Knud, den store : en roman om min far, Hanne-Vibeke Holst
Hanne-Vibeke Holst skriver intressant om sin far
Romanen om Knud Holst bygger på ett gediget researcharbete. Men det är ingen biografi utan en högst allmängiltig berättelse.
En fysisk svag, men begåvad pojke föds av fattiga, hårt arbetande, religiösa föräldrar långt från kulturens centrum. Tack vare familjens läkare får han stöd och hjälp att gå i realskolan och dessutom ett läkarintyg som befriar honom från såväl gymnastik som det hårdaste arbetet på gården där föräldrarna sliter.
Ett lån i Sparbanken ger honom möjlighet att även gå ut gymnasiet. Avtalen är att han själv därefter skall betala tillbaka lånet. Men det lyckades honom aldrig. Tvärtom blev de ständigt ökande skulderna en av de röda trådarna i hans liv.
Han vill bli författare. Inte vilken som helst författare utan en nyskapande, betydande författare! Och på relativt kort tid lyckas han också med det.
Så långt känner vi igen historien. Den är inte allt för ovanlig. Men det som är mest spännande är hur han lyckas? Hur klarar han att slå sig fram bland de som fått så mycket större och bättre möjligheter? Och inte bara slå igenom utan även att behålla sin ledande roll?
Bakom varje stor man står en kvinna, sägs det. Så även här. Kirsten Holst är mor till hans tre döttrar (även om den tredje kanske inte är hans biologiska dotter). Vilket pris får hon betala för mannens framgång?
Eller är det tvärtom så att det är han som skapar förutsättningarna för henne att själv bli författare efter knappt tjugo års äktenskap?
Är det en tillfällighet att det börjar gå utför med hans författarskap allt eftersom hon lyckas med sitt? Kanske beror det dock troligen mest på de inbyggda begränsningar hans bakgrund för med sig. Han självmedicinerar med allt större mängder alkohol mot sin depressivitet, vilket som bekant är en förödande “medicinering”.
När de två äldsta barnen flyttar hemifrån gör även hans fru det.
Slutet känns utdraget och sorgligt. Det vill säga, det sluttande planet mot slutet är långt och plågsamt. Ändå slutar det i mitt tycke lyckligt, då han får möta döden omgiven av mycket kärlek från sina döttrar och sina föräldrar. De är alla närvarande omkring honom.
Jag lyssnar på romanen på danska, uppläst av Grete Tulinius. Hon läser på det neutrala sättet som ger friheten att skapa egna bilder. Fast jag saknar det rätta uttalet av de insprängda dialektala uttryck och tonfall som den "ursprungs-vendelbo" jag är.
För mig har boken en hög igenkänningsfaktor. Dels är jag själv född av fattiga lantarbetare i Vendsyssel. Dels var Knud Holst tretton år äldre än jag, vilket gjorde att han kom att bli en av de författare jag själv fick läsa och lära mig om i gymnasiet. Miljön och de senare författarkollegerna är välbekanta för mig, likaså Kirsten Holsts kriminalromaner. Dessutom känner jag såklart väl till Hanne-Vibeke Holst som är parets äldsta och även i Sverige välkända dotter!
Romanen bygger på ett gediget researcharbete och följer så långt möjligt den verkliga Knud Holsts liv utan att för den skull vara en biografi. Det är en roman som är högst allmängiltig med sin intrig om kampen för att uppnå sina livsmål och kostnader och förluster som alla får betala på ett eller annat sätt. Det är även en roman om relationer, om ett äktenskap och om den introverta människans kamp för att utvecklas till trots för den ständiga kampen att försörja sig själv och sin familj.
Romanen väcker många tankar om uppväxttidens betydelse, om författarlivets krav och konsekvenser och om att se livet i ett vidare perspektiv. Det man inte själv lyckas med kan ibland förverkligas av barn eller barnbarn. Åtminstone i litteraturen.
Jag känner respekt och beundran för Hanne-Vibeke Holst som lyckats skriva så intressant och mångfasetterat om sin egen far.
Mottagen: 16 september 2014
Hanne-Vibeke Holst om yttrandefrihet och terrorhot
Ny roman av danska succéförfattaren
Anmäl textfel