LitteraturMagazinets recension
av Iggy 4-ever, Hanna Gustavsson
Ruskigt fint om tonårstristess
Hanna Gustavssons debut, ”Nattbarn”, höll en kvalitet i både berättande och tecknande som det egentligen inte går att förvänta sig av en författares första verk. När vi nu, ett par år senare, har fått en uppföljare till denna dunderdebut är förväntningarna förstås enorma.
Kan ”Iggy 4-ever” leva upp till allt det som debuten innehöll? Kan det rentav bli ännu bättre? Jodå. Det kan det!
”Nattbarn” fokuserade på hur huvudpersonen Ingrid, kallad Iggy, inledde en vänskapsrelation med en vuxen, under omständigheter som gjorde många varningsklockor började ringa. ”Iggy 4-ever” visar istället på en enorm vardagstristess. Eftersom Iggys mamma är ensamstående har de alltid ont om pengar. Eftersom Iggy är tonåring ter sig världen och de vuxna som både tråkiga och oförståeliga.
När vi kastas in i berättelsen busar Iggy och enda vännen i ett köpcentrum, som de brukar för att fördriva tiden. Deras jargong är perfekt fångad. Så leder ett missöde på en offentlig toalett till att Iggys iPhone blir genomblöt. Idén att sedan mikra telefonen visar sig inte helt lyckad. Nu har Iggy alltså hamnat i den värsta situationen av alla: hon har ingen smart telefon, bara en gammal sak som det går att ringa med.
Som tur är händer det fina saker också. Inga stora, omvälvande händelser. Bara en stegvis utveckling som visar på nya perspektiv, här i form av andra ungdomar som Iggy lär känna och som vidgar hennes värld en aning. ”Iggy 4-ever” är lika ruskigt bra ritad som ”Nattbarn” och jag är glad att jag fått följa Iggy vidare, en bit in i resten av livet.
Mottagen: 19 juli 2015
Anmäl textfel
