Söker du efter "Gyllene dagar : tidsdikter & satirer" av Håkan Sandell? Du kan sluta leta. Våra experter i antikvariat hjälper dig eftersöka boken - utan extra kostnad - och den levereras direkt hem i brevlådan.
Gyllene dagar : tidsdikter & satirer
Av Håkan Sandell
Bok- presentation: |
Gyllene dagar : tidsdikter & satirer |
Författar- presentation: |
Håkan Sandell |
Håkan Sandell har konsekvent sökt sina egna vägar, ofta långtifrån de litterära fältens för stunden rådande trender, och med ett poetiskt egensinne efter hand närmat sig mera klassiska stilarter. Den nya diktsamlingen Gyllene dagar tar vid där den föregående Skisser till ett århundrade slutar: i ett intensivt närvarande i samhället och det politiska dagsläget, med staden och minnet som huvudsakliga motiv. En dikt på stort allvar, och samtidigt både humoristiskt retfull och ormväsande satirisk. Gyllene dagar är en rundmålning av samtiden, en önskan om att bejaka nuet. Det är en dikt som inte ryggar för det nötta eller sjaviga, utan gärna uppsöker det missanpassade, de utsatta. Här finns ett alldeles eget tonfall, ett frammejslat sandellskt språk, på en gång rått och ömt, känsligt och rasande. En dikt som inte är någon skönsång, men som heller inte är rädd för att vara vacker. ur Gyllene dagar:
"...längs brohuvudet, getingar kravlande i mangorus
på dumpade kartonger kasserad rutten frukt;
somalier som upphunnits av eftermiddagens
frenetiska idissling av khat, mer hektiskt
i svang när uppåtkänslan möter kvällens svalka,
serveringarnas höjda sorl, allt kvällslivligare
där brickorna med öl bärs ut tätare, trafiken
täppt till och prat mellan bilarna och krogbord
florerar - men djupt koncentrerad framåtböjd vid
sin femte öl är Klassekampens kunstanmelder
snart klar att börja, han vet att det är smörja
men skriva ska han som var det glans av guld,
installationerna han diktar lite mening åt;
i varje öl så lyser det en västlig solnedgång
som ömsom ljummen ömsom kall bekräftar texten
- - -
och det med bara gesten kvar av trollstaven
vars spets nätt doppats i septembers aftonljus,
så likt på blåtonen i pakistanskornas hårsvall
som borstat med ettusen tag för minsta vindbris
tycks som om det flyter fram i luften, över saris
mer snövita och rödhaksäggblå än fjälltoppar, ja,
som om de tvättat hela dagen för att ikväll
i så iögonfallande ljust klara färger tillåtas
halvt sväva i de där lätta tygerna som likt
presentpapper vikts med glatta kanter, knutna.
De dricker inte, av vad man ser, endast svävar
förbi, från Grønland, ner mot centrum, till vad?
De slickar lite på en glass, och det tycks allt,
förvånande för mig det häxeriet, att det
kan vara nog - och även så vid nästa bord:
Han svävar inte just, Klassekampens kritiker,
men stönar, den skönhet han har satts att skriva om
är mycket tung, fast materialist en mystiker
behärskar han det konststycket att i ett galleris
lokal som intet rymmer mer än en uppäten korv
se Gud! Om konst blir inte vi mer eniga
än antabus och sprit, men begråter båda två hur
Schous Kro gått upp i rök, Elvis Pub i murstoft.
Fantastiskt, att Arbeiderpartiet än har husrum,
allt annat tycks de ju ha jämnat längs med marken,
och rev väl också molnen gavs det en möjlighet ..."
Utgåvor
Håkan Sandell har konsekvent sökt sina egna vägar, ofta långtifrån de litterära fältens för stunden rådande trender, och med ett poetiskt egensinne efter hand närmat sig mera klassiska stilarter.
Den nya diktsamlingen Gyllene dagar tar vid där den föregående Skisser till ett århundrade slutar: i ett intensivt närvarande i samhället och det politiska dagsläget, med staden och minnet som huvudsakliga motiv. En dikt på stort allvar, och samtidigt både humoristiskt retfull och ormväsande satirisk.
Gyllene dagar är en rundmålning av samtiden, en önskan om att bejaka nuet. Det är en dikt som inte ryggar för det nötta eller sjaviga, utan gärna uppsöker det missanpassade, de utsatta. Här finns ett alldeles eget tonfall, ett frammejslat sandellskt språk, på en gång rått och ömt, känsligt och rasande. En dikt som inte är någon skönsång, men som heller inte är rädd för att vara vacker.
Håkan Sandell har konsekvent sökt sina egna vägar, ofta långtifrån de litterära fältens för stunden rådande trender, och med ett poetiskt egensinne efter hand närmat sig mera klassiska stilarter.
Den nya diktsamlingen Gyllene dagar tar vid där den föregående Skisser till ett århundrade slutar: i ett intensivt närvarande i samhället och det politiska dagsläget, med staden och minnet som huvudsakliga motiv. En dikt på stort allvar, och samtidigt både humoristiskt retfull och ormväsande satirisk.
Gyllene dagar är en rundmålning av samtiden, en önskan om att bejaka nuet. Det är en dikt som inte ryggar för det nötta eller sjaviga, utan gärna uppsöker det missanpassade, de utsatta. Här finns ett alldeles eget tonfall, ett frammejslat sandellskt språk, på en gång rått och ömt, känsligt och rasande. En dikt som inte är någon skönsång, men som heller inte är rädd för att vara vacker.
ur Gyllene dagar:
"...längs brohuvudet, getingar kravlande i mangorus
på dumpade kartonger kasserad rutten frukt;
somalier som upphunnits av eftermiddagens
frenetiska idissling av khat, mer hektiskt
i svang när uppåtkänslan möter kvällens svalka,
serveringarnas höjda sorl, allt kvällslivligare
där brickorna med öl bärs ut tätare, trafiken
täppt till och prat mellan bilarna och krogbord
florerar - men djupt koncentrerad framåtböjd vid
sin femte öl är Klassekampens kunstanmelder
snart klar att börja, han vet att det är smörja
men skriva ska han som var det glans av guld,
installationerna han diktar lite mening åt;
i varje öl så lyser det en västlig solnedgång
som ömsom ljummen ömsom kall bekräftar texten
- - -
och det med bara gesten kvar av trollstaven
vars spets nätt doppats i septembers aftonljus,
så likt på blåtonen i pakistanskornas hårsvall
som borstat med ettusen tag för minsta vindbris
tycks som om det flyter fram i luften, över saris
mer snövita och rödhaksäggblå än fjälltoppar, ja,
som om de tvättat hela dagen för att ikväll
i så iögonfallande ljust klara färger tillåtas
halvt sväva i de där lätta tygerna som likt
presentpapper vikts med glatta kanter, knutna.
De dricker inte, av vad man ser, endast svävar
förbi, från Grønland, ner mot centrum, till vad?
De slickar lite på en glass, och det tycks allt,
förvånande för mig det häxeriet, att det
kan vara nog - och även så vid nästa bord:
Han svävar inte just, Klassekampens kritiker,
men stönar, den skönhet han har satts att skriva om
är mycket tung, fast materialist en mystiker
behärskar han det konststycket att i ett galleris
lokal som intet rymmer mer än en uppäten korv
se Gud! Om konst blir inte vi mer eniga
än antabus och sprit, men begråter båda två hur
Schous Kro gått upp i rök, Elvis Pub i murstoft.
Fantastiskt, att Arbeiderpartiet än har husrum,
allt annat tycks de ju ha jämnat längs med marken,
och rev väl också molnen gavs det en möjlighet ..."
Bok: 23991
Anmäl textfel