Valfrihetsknarkare. Karriärkramare. Navelskådare. Så har de beskrivits, men hur ser 80-talisterna på sig själva? I Blåsta! Sveket mot 80-talisterna undersöker Gustav Fridolin, med hjälp av intervjuer, statistik, fakta och analyser, sin egen generation och han finner nedskärningsgenerationen de som växte upp med en ekonomi i fritt fall och en skenande arbetslöshet.

Han upptäcker även att 80-talisterna kan delas in i två grupper: de utslagna och de trygghetssökande. De förstnämnda förlorade hoppet när fabrikerna stängdes och bubblorna sprack. De står utan arbete och flyr till kriminalitet och droger.

De andra är rädda att hamna där. De godtar sämre arbetsvillkor, trängre lägenheter och ersätter samhällets trygghet med gammaldags ritualer som stora bröllop, lyxiga studentfester och dop.

I nedskärningsgenerationen fanns dock en gemensam tro på att samhället skulle utvecklas, bli bättre. Men mötet med skolan, sjukvården och arbetsmarknaden sa dem någonting annat: de var blåsta.

Gustav Fridolin är född 1983 och Blåsta! Sveket mot 80-talisterna är hans andra bok, efter Vittsjö till världen som kom 2006. Gustav Fridolin var tidigare riksdagsledamot för miljöpartiet. Idag arbetar han som folkhögskolelärare och som reporter på TV4:s Kalla fakta. Den nya boken kom till i frustration över hur hans generation beskrivs och i rädsla för hur vi ska kunna parera lågkonjunkturer och klimathot om vi inte ens är trygga nog att hantera oss själva.

Valfrihetsknarkare. Karriärkramare. Navelskådare. Så har de beskrivits, men hur ser 80-talisterna på sig själva? I Blåsta! Sveket mot 80-talisterna undersöker Gustav Fridolin, med hjälp av intervjuer, statistik, fakta och analyser, sin egen generation och han finner nedskärningsgenerationen - de som växte upp med en ekonomi i fritt fall och en skenande arbetslöshet.

Han upptäcker även att 80-talisterna kan delas in i två grupper: de utslagna och de trygghetssökande. De förstnämnda förlorade hoppet när fabrikerna stängdes och bubblorna sprack. De står utan arbete och flyr till kriminalitet och droger.

De andra är rädda att hamna där. De godtar sämre arbetsvillkor, trängre lägenheter och ersätter samhällets trygghet med gammaldags ritualer som stora bröllop, lyxiga studentfester och dop.

I nedskärningsgenerationen fanns dock en gemensam tro på att samhället skulle utvecklas, bli bättre. Men mötet med skolan, sjukvården och arbetsmarknaden sa dem någonting annat: de var blåsta.

Boken kom till i frustration över hur Gustav Fridolins generation beskrivs och i rädsla för hur vi ska kunna parera lågkonjunkturer och klimathot om vi inte ens är trygga nog att hantera oss själva.