LitteraturMagazinets recension
av Samlade dikter, Gustaf Fröding
Gustaf Fröding skapade en alldeles underbar diktvärld
Gustaf Fröding är fastvuxen i den svenska poesin och kan omöjligt separeras från svensk poesihistoria. Samtidigt är han på många sätt en udda fågel som sjunger sin helt egen melodi, i trots mot alla tider och traditioner.
Fröding föddes 1860 och dog 1911. Debuten skedde 1890 och vid hans död hade åtta diktsamlingar av hans hand nått publiken. Postumt utkom ytterligare material.
En del av Frödings dikter var personligt hållna översättningar, som denna där Lord Byrons original inte ens kommer i närheten av Frödings språkliga briljans:
När två, som tvista,
varandra mista,
vill hjärtat brista
och hoppet dö.
De mötas sedan
och då har svedan
förmildrats redan
av årens snö.
Men om man tvingar
den, som svingar
sig lätt på vingar
från strid till strid,
att bli beständig,
blir gles, eländig
hans vingesskrud ifrån vårens tid.
Som poet lekte Fröding med formen. Med rimmen, som han hanterar på sitt eget sätt, ofta med så kort avstånd mellan rimorden att de staplas på varandra – något som traditionellt anses ofint, men som hos Fröding blir ett väl fungerande grepp.
Lek sker med dialekterna, där Fröding låter värmländskan befrukta diktandet. Med religionens bilder, med historien och nationalismen. Med sedligheten, till exempel när han ingående skildrar en sexakt - vilket slutade med rättegång.
Själ i flamma, blod i dans
han var hennes, hon var hans
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne
Vad som är friskt eller galet är inte relevant när det handlar om Fröding. Jag ser i hans dikter en konstnär som i sitt skapande inte kände till de världsliga begränsningar som han bedömdes utifrån. I Frödings samlade dikter, som förra året utkom i en underbart formgiven storpocketutgåva, finns massor av strofer de flesta aldrig har hört talas om, men självklart också alla de välkända verserna.
Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira och svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strimmor, dem ett norrsken i kvällrymden sår
Själv älskar jag Fröding, en förälskelse så naiv att den inte kan vare sig gå över eller mogna. Det är bara underbart att få vistas i hans diktvärld. Jag älskar stämningen. Sorgsenheten sida vid sida med glädjen. Det lekfulla, med allvaret nära och språket så ansvarslöst hanterat att det bara kan bli bra.
Gud kröp in i ett svin,
därav blev människan till,
kärlek, förnuft och latrin
hopkokt till livets vin,
vill det du icke vill,
sådan är livskomedin.
Min personliga favorit är den postuma "Mattoidens sånger", där olika djur och ting får ge dikten sitt eget uttryckssätt. Vi får höra berget:
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråberget sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.
Och vargen:
nu glo,
nu fram,
se lamm,
slå klo
i kött,
se rött,
hu glafs,
hu nafs
i lår,
i tarm.
Och snigeln:
Sol! Sol! skönt
lys, lys, ljus,
trög väg på grus,
se gräs grönt,
här mycket lätt
äta sig mätt.
Galet? Kanske. Det spelar ingen roll. Fröding genomförde sin egen modernism, helt i otakt med tiden, helt i takt med poesin. Ett besök i Frödings samlade dikter är inte mindre än obligatoriskt, för alla och envar.
Mottagen: 23 mars 2015
Anmäl textfel
