LitteraturMagazinets recension
av Gone Girl, Gillian Flynn
Skrämmande och imponerande
Gillian Flynn har skrivit ett relationsdrama, där lögnerna väver en väv så tjock att jag undrar hur de två huvudkaraktärerna någonsin ska hitta ut. Boken är rasande skickligt berättad. Det här är den bästa thriller jag läst på länge!
Är slutlösningen ett mord, när den ena parten inte ser någon annan utväg? Sanningen flyr undan som en slingrande orm och uppenbarar sig först i bokens allra sista sidor.
Det är en tjock thriller eller deckare på drygt 550 sidor. Boken inleds med att Nick blir uppringd på jobbet av en granne, som talar om att deras ytterdörr står vidöppen och att katten sitter på trappan. Nick skyndar hem, Amy finns ingenstans, vardagsrummet är upp- och nervänt. Amy har försvunnit spårlöst på deras femåriga bröllopsdag.
Amy är, eller har varit berömd. Hennes föräldrar skrev barnböckerna om den ”Fantastiska Amy”. Varenda unge älskade böckerna och Amy hade många vänner.
Boken är rasande skickligt berättad. Det är Nicks berättelse dag för dag sedan den dagen när Amy försvann, blandad med Amys mera sporadiska dagboksanteckningar under flera år. Det är två berättelser som inte går ihop. Först löper de ganska parallellt, men så börjar de drastiskt skilja sig åt. Berättelserna är detaljerade och långa, om inte annat så skvallrar sidantalet om detta, men båda berättelserna är oerhört intressanta. Det är fascinerande hur författaren manipulerar läsaren att än ha sympati för den ena, än den andra. Så är det i alla fall i början innan historien fått mera kött på benen. Men ingenting känns självklart.
Finanskrisen gör att båda förlorar sina jobb. Nicks föräldrar blir sjuka och de flyttar från det trendiga New York till North Carthage i Missouri. Där har finanskrisen slagit hårt, arbetstillfällen har försvunnit och köpcentret lagts ner. Det är ingen vacker bild som ges av det amerikanska samhället. Flytten förändrar helt deras liv.
Nick blir snart huvudmisstänkt för Amys försvinnande. Han reagerar inte på det sätt som omgivningen förväntar sig.
TV-programmen i USA speglar gärna både gamla och pågående kriminaldraman. Nick bedöms och dissekeras, han tränas av advokaten för att inte göra bort sig ännu mera än han redan gjort. Han har ofta pratat i förfluten tid om Amy och han ler på fel ställe. Opinionen svänger hit och dit. Har han mördat henne?
Berättelsen är skickligt uppbyggd och den lite pratiga texten känns genuin – det är ju faktiskt två personer som berättar sin historia. Boken är rent ut sagt skrämmande och imponerande. Berättelsen är inte bara mörk, den är kolsvart. Inte ens den svårsmälta upplösningen följer gängse mönster.
Tvåsamheten framstår plötsligt som en sann mardröm.
Mottagen: 21 september 2013
Anmäl textfel
