Man har ofta framhållit skuldens, ångestens och den oåtkomliga och transcendenta lagens betydelse i Franz Kafkas författarskap. Filosofen Gilles Deleuze och psykiatrikern Félix Guattari lyfter i sin klassiska studie "Kafka. För en mindre litteratur" (1975) istället fram lusten och glädjen i Kafkas lekfulla experimenterande med vad de kallar begärets, skriftens och uttryckets ”maskiner”. För Deleuze och Guattari är Kafka en författare som skrattar och en rakt igenom politisk författare. Med hjälp av begrepp som ”rhizom”, ”flyktlinje” och ”djurblivande” utvecklar de här sin idé om en ”mindre litteratur” och visar hur en sådan litteratur kan förena politikens realitet med skrattets och lustens.

Gilles Deleuze (1925–1995) var professor i filosofi vid Paris universitet (Vincennes). Félix Guattari (1930–1992) var psykiatriker och arbetade vid den omtalade psykiatriska kliniken La Borde.

"Att 'Kafka. För en mindre litteratur' nu föreligger på svenska (Daidalos, 200 s), är något att fröjda sig åt. Vladimir Cepciansky och Daniel Pedersen är värda en eloge för sin omsorgsfulla översättning. Den svenska versionen har också försetts med ett intellektuellt märgfullt efterord, skrivet av Cepciansky." /Jeana Jarlsbo i SvD

"Gilles Deleuzes och Félix ­Guattaris Kafkabok är något av en modern klassiker som kan få äldre kafkaister att kräkas. Skälet är de ihärdiga slagen mot magtrakten. De två författarna vägrar läsa Kafka på existentialistiskt vis med skuld och ångest eller psykoanalytiskt som oidipala kriser. I stället vänder de ut och in på denna känsloladdade förståelse genom att se Kafkas romaner, noveller och brev som ett sammanhållet verk som skapade en politisk ”mind­re litteratur” i det marginaliserade judiska Prag. Verkets storhet är dess helt nya typ av fantasi." / Mikael van Reis i Göteborgs-Posten