Recension
av Adamsons, Gerda Antti
Tankar födda på ett äldreboende
Min målsättning är att läsa alla böcker, att inte ge upp, men jag lyckas inte med den här. Halvvägs så börjar jag skumma texten. Jag blir bitvis uttråkad av den, bitvis är den helt underbar. Ändå borde jag rimligtvis tillhöra målgruppen, äldreboendet närmare sig obevekligen med stormsteg, även om det förhoppningsvis är långt kvar. Textmassan är kompakt, långa vänsterställda rader, sida efter sida, med mycket få ställen för en naturlig läspaus. Varför har inte redaktören valt en annan typografisk utformning?
Boken har givit mig mycket huvudbry. Är den skriven på prosa eller är det rent av poesi? Det skulle förklara saken, för poesi har aldrig varit min melodi. Radfallet och i viss mån ordföljden tyder ibland på poesi, kanske är boken skriven som en slags hybrid? Jag läste en bit, gav upp och läste en annan bok emellan. Det är inte rättvist mot författaren för bitvis är texten briljant.
Det är Nora Karlssons tankar som utgör hela boken. Nora bor på ett äldreboende och hennes fragmentariska tankar flyger hit och dit. På äldreboende blir man inaktiv och äldre meddetsamma, säger Nora. Hon är fortfarande klar i knoppen även om minnesluckor finns. Hon saknar sin livskamrat Erik som inte ens hann fylla 80 år. Hennes ”tänkeri” börjar med Adam och Eva och mänskligheten som hon kallar Adamsons, hon har en alldeles egen bibeltolkning och Kain och Abel tar stor plats. Det finns många ljusglimtar, som här nedan, men i långa stycken tråkar tyvärr Nora ut mig:
”I alla fall känner kvinnorna igen den
så vana som vi är vid att han alltid vet bäst om allting. Och visst,
visst vet han ofta mest, och visst kör han bil bäst
även om han sitter bredvid eller därbak, så nog kör han bättre.”
Ett annat avgörande ögonblick är tanken om tiden. Carpe diem - så populärt att vi även sätter bokstäverna på väggen - här Noras tolkning:
”För nuet har sin fot i dået och näsan sträcker nuet mot imorgon,
Och allting går så fort och är så laddat och så packat
att just ingenting blir helt och hållet färdiggjort trots att vi ägnat
all vår tid och strävan just åt nuet.”
Nora funderar på allt, politik, feminism ”genusgoja”, jämställdhet, veckopressens dynga, barn och barnbarn och framför allt ålderdomen och varför hon gått med på att bo på ålderdomshem, bara för att hennes dotter inte skulle behöva vara orolig.
”Att höra skratt är sällsynt här, lika sällsynt som att någon sket i
korridorn, fast just det är inte särskilt sällsynt här, det måste jag
tillägga. - - -”
Noras tankar är bitterljuva, den humoristiska ironin träffar mitt i prick. Nora, som alla de andra på äldreboendet, fruktar att tiden ska ta slut. Ibland ler jag igenkännande åt Noras tankar, men i det stora hela är boken i mitt tycke för kompakt, för pladdrig och i stora delar helt enkelt tråkig. Jag hade förväntat mig mer, men egentligen har jag ingenting att jämföra med eftersom jag inte läst Gerda Antti förut. Jag hade bara blivit rekommenderad att läsa författaren av en bekant. Jag tror dock att var och en, precis som jag, kan hitta sina egna guldkorn i texten.
Mottagen: 14 juni 2012
Anmäl textfel
