LitteraturMagazinets recension av Norrsken, Frida Skybäck
Kärleksroman som får slagsida av för mycket ångest
Frida Skybäck tecknar en intressant bild av det inskränkta liv kvinnor i överklassen levde på 1800-talet – men ångesten hos huvudkaraktären blir till slut överväldigande. Kanske blir helthetsintrycket bättre när nästa del i serien kommer?
Författaren Frida Skybäck skriver kärleksromaner som utspelar sig i historiska miljöer. Hon debuterade 2011 med ”Charlotte Hassel”. ”Norrsken” är hennes tredje roman och utspelar sig i 1840-talets Skåne. Den är den första delen i en serie där läsaren får följa Cecilia Stiernfors, herrgårdsfröken, och hennes två systrar Elisabeth och Amelie.
Unga Cecilia ska giftas bort så fort som möjligt, det har hennes föräldrar bestämt. De vill inte ha henne kvar på gården efter hennes tid på en flickskola Schweiz och anser att situationen håller på att bli ohållbar. Ceclila har förändrats under sin frånvaro och blivit skygg och tillbakadragen. När en affärsbekant till hennes far, den franske adelsmannen Jacques Rousseau, dyker upp så är han den perfekta kandidaten enligt föräldrarna. Men Cecilia längtar fortfarande efter Ludvig, hennes stora ungdomskärlek, och sörjer att han plötsligt lämnade henne. Äktenskapet med Jacques låter inte lockande, men hennes åsikt räknas inte.
Det är en intressant bild Frida Skybäck tecknar av det inskränkta liv kvinnor i överklassen levde under 1800-talets tidigare hälft. Begränsningen i att inte styra över sitt eget liv, vare sig det gällde ekonomi eller äktenskap. Ramarna för uppförande var både strikta och väl påpassade och beskrivs målande. Alla skall veta sin plats och Gud nåde den som råkar vara född i fel klass eller som har egna åsikter om hur livet ska levas.
Porträttet av huvudpersonen Cecilia är fint tecknat och Skybäck har lyckats med att lyfta fram hennes ångest över hur livet utvecklas sig. Det är en sympatisk karaktär som förtvivlat försöker göra hela världen till lags, trots att hon inte alls vill, och kämpar med panikångestattacker och bristande framtidstro. Hon känns trovärdig och väcker läsarens sympati. Dock är flera av de andra karaktärerna ganska bleka i sitt framträdande i jämförelse med Cecilia, då handlingen kretsar mest kring henne. Det gör att hennes ångest efter ett tag blir väldigt överväldigande och till slut direkt betungande. Som läsare förstår jag syftet, men till slut känner jag att det helt enkelt blir för mycket.
Trots det så känner jag att jag är nyfiken på både Cecilia och henne systrars framtid. Jag kan tänka mig att ”Norrsken” kommer mer till sin rätt som del i en större helhet och hoppas att det övergripande pusslet bidrar till ett klarare helhetsintryck.
Mottagen: 17 september 2014
Anmäl textfel