LitteraturMagazinets recension
av Saker min son behöver veta om världen, Fredrik Backman
Om allt det härliga och vidriga med att vara pappa
Fredrik Backman är en vit medelålders man i Stockholms mediasväng som skriver en blogg för tidningen Café. Han debuterar med två böcker på samma förlag samtidigt.
En roman samt den ”personliga pappaboken” jag får i min hand. Det är med andra ord som upplagt för att jag ska irritera mig på Saker min son behöver veta om världen.
Backman har blivit pappa. Han skriver till sin son och oss läsare om allt det härliga och vidriga som är följden av detta. Kapitlen har rubriker som vad du kommer att behöva veta om grejer/manlighet/varför den där Felicias mamma är arg på mig. Språket är drivet, snärtigt och flyter liksom på hur enkelt som helst. Det märks att Backman är en van skribent och jag skrattar högt flera gånger under läsningens gång. Det finns mycket att känna igen sig i hur man desperat försöker vara en god förälder men misslyckas gång på gång.
Jag tycker att det här är bra. Mycket bra till och med. Jag blir underhållen men med lagom mycket djup. Backman är härligt grabbig, men på en alldeles okej nivå. En fin kille. Jag skulle förmodligen trivas med att ha honom över på middag någon kväll. Men det är något litet som skaver.
Det har inte med hantverket att göra, det är som sagt välskrivet och behagligt att ta del av. Inte heller är det de vanliga elementen av gubbighet som så lätt smyger sig in i pappaskildringar som återfinns. Men det är något i kapitlet vad du behöver veta om IKEA som stör mig.
Backman berättar för sin son om hur han och pojkens mamma är på det stora varuhuset. Han lider. Det är en fruktansvärd plats där man måste kryssa mellan äktenskapliga gräl och arga tanter som kör på en med flit om man har mage att gå mot pilarnas riktning. Dessutom missar Backman en viktig fotbollsmatch för att gå där och lida vid sin frus sida. Men det är inte det där med fotbollen som känns obehaglig. Inte ens det där med att ”alla” kvinnor tvingar sina män att engagera sig i heminredning rör mig i ryggen. Nej det som känns hemskt är hur Backman ser på sig själv.
Han är en charmig pojkvasker i en vuxen mans kropp. Han är juvenil och klumpig medan hans fru är smart och vuxen. Han pratar om x-men och sport och vet att han är värd en utskällning när han ännu en gång klantar till det och missar något som frun har örnkoll på. Hon är en gudinna. Han ska vara sjukt tacksam att hon vill ta i honom med tång.
Detta är något han vill lära sin son att förstå. Han ska bara vara jäkligt tacksam att någon överhuvudtaget är villig att dela hans oordnade liv och fula skinnsoffor. Jag blir så himla ledsen. Jag vill inte ha såna män. Jag vill inte vara en sån kvinna.
I slutändan handlar det väl bara om att det är svårt för oss alla, oavsett kön, att vara människor. Vi vet vad som är politiskt korrekt men visst måste man erkänna att vi hellre vill att sonen ska spela fotboll än fortsätta kultivera det där dansintresset. Vi fattar ju vilken kamp det kommer att bli för den som inte riktigt passar in. Vi är alla så små och bundna.
Det jag önskar är att även Fredrik Backman fick känna att han är okej precis så som han är. I stället för att lyfta sin fru upp på en gyllene piedestal som han kan svansa runt som en knasrolig pojkman som äter onyttigt i smyg vill jag att han ska räta på ryggen, stå för vad han tycker om på riktigt samt lära sig att städa i köket. Det är faktiskt inte en genetiskt betingad förmåga. Den går att träna upp.
Och snälla ni som kämpar där ute. Det finns en skillnad på att kompromissa och ställa upp för varandra och att offra sig. Kompromisser måste vi göra, det är grunden i varje lyckat förhållande. Ett offer är ingen gåva. Det är att göra våld på sig själv. Och en människa som offrar sig är så mycket svårare att leva med.
Mottagen: 1 september 2012
Fredrik Backmans bok blir film
Ove hamnar på vita duken
Läs mer ...
Anmäl textfel
