LitteraturMagazinets recension
av Min mormor hälsar och säger förlåt, Fredrik Backman
Backman blandar saga och verklighet
Fredrik Backman röjde under förra året stora framgångar med sin debutroman ”En man som heter Ove”, som tog Sverige med storm. Nu är han tillbaka med ”Min mormor hälsar och säger förlåt”, en skruvad humoristisk berättelse med åttaåriga Elsa som huvudperson.
Förväntningarna var skyhöga efter den tidigare bekantskapen ”En man som heter Ove” och det insåg nog Fredrik Backman själv. Svårigheten i att upprepa en succé ligger i att försöka skapa något som helst är bättre än tidigare, men på ett nytt och lite överraskande sätt. Lyckas han? Både ja och nej.
Snart åttaåriga Elsa har bara en bästa vän och det är mormor. Mormor tolkar alltid livet och dess innehåll till sin egen fördel och skiter fullståndigt i om eller vem hon trampar på tårna i sin framfart – förutom när det gäller hennes älskade barnbarn. Elsa, som är överintelligent, lillgammal och oerhört mobbad, dyrkar sin mormor och följer med i den magiska sagovärld, Miamas, som mormor erbjuder som tröst när livet blir för jobbigt att stå ut med.
Men så blir mormor sjuk och dör, och Elsa blir helt ensam på ännu mer överväldigande sätt än tidigare. Men mormor har lämnat en skattjakt till Elsa, där hon letar efter brev som mormor har skrivit åt personer hon vill be om förlåtelse för det hon gjort och inte gjort i livet, vilket visar sig vara ganska många. Elsa börjar veckla ut berättelsen om den personen mormor var, samtidigt som hon lär känna både sig själv och sin omgivning.
Bitvis är det här bland det bästa jag har läst på länge. Fredrik Backman är en mästare på oväntade vändningar, är utrustad med en empati och människosyn som gör mig varm i hjärtat samt ett språk så får mig att vilja brista ut i applåder (”outfittourettes” är mitt nya favoritord). Jag skrattar högt flera gånger under läsningen och kommer på mig själv med att önska att jag vore en fluga på den Backmanska väggen när skapandet pågår, eller varför inte en parasit i den hjärna som utan problem kokar ihop historier som skulle göra Dr. Suess avundsjuk.
Men jag har en invändning: Flera av styckena om sagolandet Miamas är ibland alldeles för långa. Det drar ner flytet i berättelsen och stör ibland till och med läsningen – även om de flesta utvikningar får sina förklaringar senare i boken. Men kanske är jag bara för vuxen och har för lite kvar av mitt barnasinne för att kunna uppskatta dem som det var tänkt?
Mottagen: 15 september 2013
Fredrik Backmans bok blir film
Ove hamnar på vita duken
Läs mer ...
Anmäl textfel
