LitteraturMagazinets recension
av En man som heter Ove, Fredrik Backman
"Jag får tillbaka en del av min tro på mänskligheten"
Fredrik Backman är skribent och storbloggare på en av landets största livsstilsmagasin för män. Han romandebuterar med boken en man som heter Ove. Samtidigt kommer han ut med en bok om hur det är att vara en man som får barn och i och med detta blir pappa.
Det är helt enkelt mycket med det här att vara man i Backmans gärning.
Backman är mycket intresserad av de män som gått före honom här i världen. Den sortens män som visste hur man lagar saker. Som hellre gjorde än pratade. Den sortens män skildrar Backman med inte så lite nostalgiskt skimmer. Han avundas dem till viss del eftersom de hade saker och ting klara för sig. Det verkar ju så himla skönt på något sätt.
Historien utspelar sig i ett typiskt radhusområde någonstans i Sverige. Här bor en man som heter Ove. Han är av just den gamla stammen, den typ som vet att rätt ska vara rätt. Den sortens man som gör ett val och sen håller sig till det oavsett om det gäller bilmodell eller middagsmat.
Ove är en man som skulle reta gallfeber på vem som helst med sin åsneaktiga principfasta inställning till precis allt i livet. Att ha honom som granne på riktigt skulle förmodligen få mig att hemfalla åt de allra lägsta av känslor.
Ove är en sådan där man som man hör på Ring P1 och avfärdar som grinig rättshaverist. Men Backman älskar Ove, det är mycket tydligt. Och han drar ta mig tusan med mig i fallet. Fast jag kämpar emot.
Oves noga inarbetade cirklar rubbas då det flyttar in en ny familj i grannhuset. Jag utgår från att det inte är helt befängt av mig att utgå ifrån att den charmiga lufsen och hans riviga iranska hustru är baserade på Backman själv och hans fru vilka man får stifta närmare bekantskap med i tidigare nämnda pappabok. Grannarna (det vill säga Backmans) klampar rätt in i Oves självinstiftade ensamhet och ingenting blir sig längre likt.
Oves principer gör honom visserligen irriterande för alla normala människor, men Backmans räddar honom om och om igen. Hans envishet blir aldrig hans fall. Han muttrar sig igenom tillvaron som en sur Forrest Gump och saker och ting lägger sig tillrätta för hans fötter.
Det är klyschigt och jag vet från första sidan hur det ska gå. Men det är alldeles underbart.
Jag fäller till och med en liten återhållsam tår mot slutet. Och i den veritabla ström av hemska människoöden jag ständigt omges av är lite gammal hederlig lycka väldigt gött. Jag får helt enkelt tillbaka en del av min tro på mänskligheten.
Mottagen: 9 september 2012
Fredrik Backmans bok blir film
Ove hamnar på vita duken
Läs mer ...
Anmäl textfel
