LitteraturMagazinets recension
av Dagarna med farmor, Frédérique Deghelt
Härlig feelgood-berättelse om livskvalitet på äldre dar
Jades älskade farmor ska till äldreboende, det har hennes fastrar bestämt. Jade bestämmer sig direkt för att rädda farmor från att tyna bort på en institution.
Jades pappa ringer henne från Polynesien och berättar att hans åttioåriga mamma svimmat och att hans tre systrar bestämt att nu får hon inte bo ensam i huset längre.
Det är ett drömscenario som målas upp i romanen. Ett scenario där vi tar hand om våra äldre och ger dem en meningsfull tillvaro med livskvalitet. För många är det en utopi. Samhällets krav och det hetsiga liv vi lever under vår produktiva tid, ger inte utrymme för att införliva de äldre i vår tillvaro. De unga har inte tid och de äldre vill inte vara till besvär.
Hur skönt är det inte att läsa en berättelse där de här problemen inte finns. Tänk om allt gick att ordna som Jade gör. Hon mer eller mindre kidnappar sin farmor framför näsan på fastrarna och tar med henne till Paris. Jade bor ensam efter det att hon gjort slut med Julien. Hon är lite orolig. Kommer Mamoune att finna sig tillrätta i en lägenhet i Paris? Kommer hon att längta tillbaka till sin trädgård?
I Paris jämkar de två kvinnorna ihop sina liv och journalisten Jade lär känna kvinnan Jeanne och inte bara farmodern, som hon alltid kallat Mamoune. Jade drömmer om ett författarliv. Hon har skrivit en bok, men refuserats av flera förläggare. Nu säger hennes farmor att hon kan hjälpa henne att gå igenom manuset, hon har i hemlighet läst böcker livet igenom. På landet och i den samhällsklass hon tillhörde var det inte tillåtet att kvinnor läste andra böcker än Bibeln. Hon är en van läsare. Jades farmor är full av överraskningar och litteraturen för dem samman.
Här känner jag igen mig i berättelsen. Det var inte okej att kvinnor läste böcker ens när jag växte upp. Det gjorde jag i smyg, på kvällen med ficklampan under täcket. I övrigt gällde att alltid vara sysselsatt, att aldrig sätta sig ner utan att göra något nyttigt och dit räknades inte läsning. En läsande kvinna var en lat kvinna. Det var viktigt att kunna läsa, men inte accepterat att kvinnan blev sedd försjunken i en bok. Läsning var även då till för överklassens kvinnor.
Boken känns som en feelgood-roman. Den ger en trivsam stämning. De två kvinnorna överbrygger åldersskillnaden, det är bara farmors kropp som är trött och sliten. Mamoune blommar upp i Paris och ser till att laga mat till sitt barnbarn. De lär av varandra. De kompletterar varandra. Det är kanske lite för rosenrött, för här lurar också kärleken på de båda kvinnorna.
Det har blivit ovanligt att ta hand om våra åldrande släktingar i dag. De hamnar på äldreboenden eller går ensamma i sina lägenheter och i sina hus. I stället har vi hemtjänst och de unga kommer förbi när de har tid. Men har det blivit bättre? När de äldre bara ses som en belastning för de unga och för samhället? Kanske kan romanen ge oss alla en liten tankeställare.
Så som Jade och farmor lever det borde vara, men är det för bra för att kunna bli verklighet?
Mottagen: 29 maj 2013
Anmäl textfel
