LitteraturMagazinets recension av Bödeln gråter, Frédéric Dard
En kallsup i Lethes renande vatten
“Bödeln gråter” är en av den nästan osannolikt produktive Frédéric Dards över 300 böcker. Den gavs ursprungligen ut 1959 och finns nu i nyöversättning av Fredrik Ekelund.
Boken börjar med att Daniel Mermet, en fransk konstnär som befinner sig i Spanien och målar tavlor längs den soldränkta katalanska kusten, kör på en ung kvinna. Hon överlever men minns inte vart hon var på väg eller varifrån hon kom. Hon pratar flytande franska men har inget minne av att ens ha varit i Frankrike.
Daniel tar med henne till rummet han hyr. Såren läker och blåmärkena lägger sig men när han försöker locka hennes minne tillbaka är det förgäves. När de unga tu faller för varandra tycks dock varken det förflutna eller framtiden särskilt viktiga i det lyckliga nuet. Men säg den lycka som varar...
Även om handlingen egentligen inte alls är lik Vladimir Nabokovs “Lolita” så råder samma mörka, gäckande stämning. I de främmande miljöerna är Daniel och den unga kvinnan utlämnade åt varandra, ingen av dem behärskar spanska. Daniel söker ledtrådar. Och de oroande detaljerna blir fler och fler.
“Bödeln gråter” är ingen stereotypisk bladvändare med cliffhangers. Det är inte heller någon bok som ger mardrömmar. Det är snarare ett dämpat och välskrivet äventyr att läsa med tilltagande obehag. Och det är en bok som definitivt förtjänar att ges ut på nytt.
Vem skulle du ge bort den här boken till?
-Någon som tröttnat på tegelstenar och klyschiga deckare.
Mottagen: 5 december 2017
Anmäl textfel