LitteraturMagazinets recension
av En bra karl är svårt att finna, Flannery O'Connor
Våldsamma historier om den gudomliga nåden
Flannery O'Connor skrev våldsamma berättelser som utspelar sig i den amerikanska södern. Brutaliteten ska vara ett käril för den gudomliga nåden, men tar nästan knäcken på recensenten. Ändå går det inte att låta bli att läsa.
Jag hade läst om Flannery O'Connors "A Prayer Journal" i någon amerikansk recension och fastnat för ordet nåd. Att O'Connors historier var originella och våldsamma men med en medkänsla som släppte in nåden i de naggade människoliv hon beskrev. Att berättelserna verkligen är mentala hurringar var jag helt oförberedd på.
Flannery O'Connor växte upp i den amerikanska södern och dog 1964, bara 39 år gammal, i en ledsjukdom. De noveller och två romaner, tillsammans med flertalet essäer och brev hon hann skriva, har posthumt gett henne en plats i den amerikanska litteraturparnassen. Det kristna budskapet har en central roll hos katoliken O'Connor, även om hon, som översättaren Ida Jonsson skriver i sitt efterord, inte trodde på god litteratur som även var from. Att hennes historier ofta är så våldsamma var en nödvändighet, menade O'Connor, eftersom det var det enda sättet för nåden att tränga igenom till de förstockade gestalterna. "Their heads are so hard, that almost nothing else will do the work", konstaterade hon.
Flannery O'Connor beskriver mänsklighetens hiskeliga sidor lika kolugnt som om hon redogjorde för sin frukost. Karaktärerna är småsinta, egoistiska och självrättfärdigande, fattiga människor på den amerikanska landsbygden där de svarta arbetarna är längst ner i hierarkin. De drar sig inte för att sko sig på sin nästas bekostnad, lura träbenet av en ung flicka, bränna ner gårdar och trakassera flyktingar. Språket är rättframt och överraskar med små pricksäkra iakttagelser: molnen är rader av fisk uppspolade på en stor blå strand och någon stirrar som om hon blivit blind av ren vilja och inte tänkte ge sig. Det gör de korta historierna så självklart geniala att man glömmer att de är uppdiktade.
Men man lär sig snabbt: här finns ingen nåd av det slag som tröstar. Inte de hårdskallade karaktärerna, inte läsaren. Obehaget tjocknar på sidorna och efter ett tag måste jag lägga ifrån mig boken. För våldsamt, för hopplöst. Även om nåden träder fram, som hos den gamla självupptagna farmodern som i ett ögonblick av klarhet ser att massmördaren framför henne är "ett av mina egna barn", tillbakavisas den och trampas på. Farmoderns utsträckta hand får mördaren att rygga tillbaka och skjuta henne.
Jag tar ändå upp boken igen. Det finns något i Flannery O'Connors historier som går bortom våldet, något i hennes berättande som skiljer ut det från mängden. Ett allvar och en kompromisslöshet som får andra böcker att verka barnsliga och oärliga. Som om hon tappar dem direkt ur verkligheten, utan att ta omvägen via fiktionen.
Kanske är det ändå nåden som gör sig gällande, bortom orden?
Mottagen: 11 april 2014
Anmäl textfel
