Recension
av Brott och straff, Fjodor Dostojevskij
Möte med Raskolnikov
Trots sina många sidor är Brott och straff oavbrutet fängslande. Dostojevski påstås ha skrivit denna digra roman på några veckor. Ändå finns så mycket av allt, ett välbalanserat överflöd.
Den inre dialogen imponerar och vissa scener – särskilt mötena med Porifij – är psykologiska rysare som kan ta vägen åt vilket håll som helst. Detta är en deckare där jag hela tiden vet vem mördaren är, men måste fortsätta läsa för att få veta varför han mördat och vad som ska hända. Trots att Raskolnikov är en mänsklig avgrund lyckas Dostojevski få mig att sympatisera med honom och önska honom gott.
Många uppsatser skulle kunna ägnas åt symboliken: Raskolnikovs drömmar, offertemat, övermänniskomoral och dödsdömda människors känslor. Det senare hade Dostojevski personliga erfarenheter av: Brott och straff skrevs när han tillbringat många år i Sibirien efter att ha blivit skenavrättad på grund av politiska sympatier. Under strafftiden blev han omvänd, vilket märks i boken men oftast inte blir besvärande. Dostojevski predikade inte utan ägnade sig helhjärtat åt att skriva.
Tyvärr är delar av epilogen riktigt dåligt skriven med klichéhopning och desperata ansträngningar för att få slutet lyckligt. Ändå har jag mestadels entusiastiska minnen av denna bok, hur många kalla kårar den än gett mig.
Betyg: 7 / 10
Mottagen: 12 januari 2012
Anmäl textfel
