LitteraturMagazinets recension
av Svart kvinna, Fanna Ndow Norrby
Berättelserna vällde in när kontot @SvartKvinna startades
En av höstens mest omtalade böcker är "Svart kvinna", som innehåller texter om den rasism och sexism som möter många människor dagligen i Sverige. LitteraturMagazinets recensent Anja Wikström sträckläste den på en kväll.
"Min pappa är vit svensk. En gång när han och jag var och fikade kom det fram en kvinna och skrek rakt i hans ansikte: - Är inte hon lite ung för dig? Eller är hon köpt!?"
Fanna Ndow Norrby startade kontot @SvartKvinna på sociala medier och dagen därpå hade hon över tiotusen följare. Berättelserna vällde in. Berättelser som den ovan. Sedan tog hon en paus, kunde inte ens öppna kontot. För tröttheten och ledsenheten, skriver hon.
Amira Diallo skriver om den stora tröttheten och WPFS, White People Fatigue Syndrome: "Vi är alla människor", får man höra, och även floskler som "jag ser då i varje fall inte färg". Det är faktiskt just detta som är det värsta, förnekelsen."
Boken innehåller flera korta berättelser men också ett par längre texter. Författarna till de längre texterna är samtliga födda i slutet på åttiotalet och i början på nittiotalet och uppvuxna i Sverige. Men boken rymmer trots det många olika slags berättelser och perspektiv.
Personal som pratar om istället för till, över huvudet på, och det på förlossningen av alla ställen. De rasistiska skämten. Lite får man ju tåla, har du ingen humor? De sexistiska kommentarerna om typ precis nästan vad som helst av nästan vem som helst, när man minst väntar det.
Släktingar och vänner som häver ur sig rasistiska påståenden och sedan förtydligar att de menar alla andra, inte just dig, för du är ju annorlunda. Den omvända rasismen förklädd till komplimanger, även de förvånansvärt ofta sexistiska. De förutfattade meningarna.
Det jag inte var beredd på var beskrivningarna från skolan. Jag trodde att det hade blivit bättre. Jag fattar faktiskt inte hur jag kunde tro att det hade blivit bättre med tanke på hur många som idag röstar på SD. Vi bor i ett land där flyktingförläggningar bränns igen. Det har inte blivit bättre.
Bilan Osman vars föräldrar kom från Somalia till Sverige berättar om känslan av att inte passa in vare sig som svart, muslim eller kvinna: "Vi fick uppleva hur intensiv och fruktansvärd afrofobin blir när den kombineras med antimuslimsk ilska och kvinnoförakt. Det är med skam jag ser tillbaka på tiden jag kände en irritation gentemot min mor. Jag kunde inte förstå varför hon var tvungen att göra tillvaron svårare. Jag ville bara passa in, varför göra det än mer omöjligt?"
Tyson McVey skriver om att vara det ljusaste syskonet och att därför inte självklart bli förknippad med sin familj. "Jag har aldrig känt att jag har haft rätt att prata om den svarta delen av min identitet…"
Jag är det enda vita syskonet i min familj. Jag minns att jag var så arg på min syster när vi var små för att hon ibland skrattade bort de rasistiska skämten och tycktes ta dem med en klackspark. Valerie Kyeyune Backström skriver att man inte kan gå omkring och gråta. Vem har råd att gråta, förvånas, uppröras, undrar hon:
"Jag läser en insändare till @SvartKvinna och skrattar, skrattar för att man lär sig hantera det så. Om man inte förvånas, och om man inte pallar att vara ledsen, får man skratta istället. Jag undrar vad det gör med en i slutändan."
Jag förstår det nu. Jag sträckläste den här boken på en kväll. Ska jag ha någon invändning så är det att det behövs fler berättelser, sammanhållna och längre berättelser.
Mottagen: 23 oktober 2015
Anmäl textfel
