LitteraturMagazinets recension
av Orkidébarn, Eva-Stina Byggmästar
Lyrikplåster och diktbandage
För ungefär ett år sedan presenterades ett rikt dikturval av den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästar under titeln ”Naturbarn”. Volymen spände över trettio års lyriskt författarskap: från 1986-2016.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att titeln var så fyndigt beskrivande. Naturbarn. I ett slag förenades hennes naturlyrik med den barnsliga lekfullheten som är så framträdande i hennes poesi. I dagarna presenterar hon en ny samling dikter under titeln ”Orkidébarn”.
Lekfullheten finns där fortfarande, både i titel och innehåll. Men det vildvuxna har nu bytts ut till förledet orkidé. Orkidébarnen är mer sårbara än de tåliga maskrosbarnen, som egentligen kan blomma i vilken jordmån som helst. Orkidébarnen behöver omsorg och närhet, de är hypersensitiva. Det dröjer inte många strofer innan läsaren börjar ana att vi här har att göra med ett metapoetiskt anslag: ”Har gjort det, bäddat ner/naturlyrikern som är skör/som en spole av lövtunt glas”.
Eva-Stina Byggmästar använder bland annat bilden av en michelingubbe för att beskriva subjektet som uppträder i samlingen, inbäddad och krocksäker: ”det hudlösa är/långt där inne, inbäddat”. Diktsamlingen utvecklar sig till en katalogaria över allt det som omger och skyddar och visst är det underbart att tyst formulera ord som tuvull, ejderdun, det nattisspröda och lövtunna, farfarstofflor, ullhårsmammutar och så vidare och så vidare. Vokalerna sjunger verkligen hos Eva-Stina Byggmästar och eftersom "hissmusik” förekommer tre gånger i samlingen är det lätt att tänka att de lyrikplåster och diktbandage poeten presenterar är ett slags lyrikens motsvarighet till hissmusik. Här finns ingenting som skaver eller bryter. Det är mjukt och ulligt. Det är som en demonstration av gullighetens hela register.
Om det inte hade varit för det där försåtliga ordet ”rakbladsvassa”, som skär igenom och i ett slag påminner om att det finns ett yttre som inbäddandet måste skydda ifrån. Där återfinns äntligen dissonansen, kontrasten, ormen i paradiset: ”vrider mig/runt mig själv/ibland gör jag bara ett kobralikt och blixtsnabbt utfall/mot en obestämd konturlös skugga vilket bevisar/att jag trots allt är på alerten”. Ändå är det här en diktning som tillåter sig att vara vacker, söt, mjuk och rar. En ombonad dikt, nästan som ett slags lyrisk ljusterapi innan ljuset återvänder på riktigt. Men kanske inte heller mer angeläget än så.
Mottagen: 2 april 2018
Anmäl textfel
