LitteraturMagazinets recension
av Barrskogarnas barn, Eva-Stina Byggmästar
Alltför få kullerbyttor i granriset
Eva-Stina Byggmästar har gett ut ett stort antal diktsamlingar och verkligen visat sig vara glädjens företrädare i svensk poesi. Hennes poesi är alltid full att utropstecken, av utrop i olika former, excesser och kullerbyttor. Men inte riktigt lika många denna gång.
Man kan tycka vad man vill om Byggmästars diktning, men jag har trots inledande skepsis tvingats se den som oemotståndlig. Även om jag ville avfärda den som gulligt strunt så skulle jag inte kunna, för att det är så fräscht och underbart udda. Byggmästar har med sådana dikter skapat sig en alldeles egen nisch i svensk poesi.
Hennes nya diktsamling, "Barrskogarnas barn", innehåller samma glädje – men här slår den inte igenom i formen. Det finns för få experiment, för lite lek och lust. Istället märks glädjen bara som utropstecken och hurtiga ordval.
en vitamininjektion
är skogslivet, men den bästa sortens
säger man till sig själv innan man
äntrar kojan, stiger in med nävertoffla
nött så att tån sticker fram och skrattar
sig som den lyckligaste som sett
världens ljus!
Det sprakar liksom inte till längre. Glädjen smittar inte på samma sätt och jag förmår inte dela den. Jag gillar också skogen, men det jag sökte i en ny bok av Byggmästar var så mycket mer än träd och skojfriska deklamationer.
äter lingongröt,
efteråt ligger vi mätta och nöjda
på härligt terpentindoftande
bolster av granris!
Vid en omläsning ser jag fler nyanser, hittar ordlekar och vitsigheter som jag först förbisåg, men faktum kvarstår: "Barrskogarnas barn" är poesi som jag måste anstränga mig för att hitta fram till, inte en oemotståndlig attack, som jag trodde att Byggmästar ännu en gång skulle bjuda mig på.
Mottagen: 19 april 2014
Anmäl textfel
