LitteraturMagazinets recension
av Ur världen, Eva Runefelt
Sjungande vokaler och ett requiem
Eva Runefelts nya dikter vill gärna ta form i munnen. Hon slösar rikligt med sjungande vokaler och låter ljudlikheterna spela i stroferna.
Lägg därtill ett slags ålderdomlig diktion, där orden då och då faller in i stroferna i en ordning som andas bygdemål, men som inte är det. Då går det inte att motstå viljan att läsa dem högt, så att de vibrerar i bröstet:
"Jag drömmer oväntat om kupoler,
bins bon som stiger uppåt,
vad letar de efter, korus koraler kristaller"
Bokens titel kan vittna om en rörelse ur världen likaväl som den kan vittna om ett nära betraktande av detaljer: handplockade och detaljstuderade. Det är trots allt den här världen, den enda världen, som träder fram i Eva Runefelts dikter. Den är både igenkännlig och främmandegjord. I skogen finns ”surskvättar och bottensnörvlare” samt ”en stinn rödbrun skogsluva mot söder lutad”. Men någon egentlig naturlyrik i form av stilla meditationer ryms inte mellan pärmarna, även om älgdimman kan tätna och sädesärlan dyker upp i mer än en dikt.
Istället är det rörelseriktningen ut ur världen som blir det bestående intrycket efter läsningen av Eva Runefelts nya dikter. Döden gör sig påmind genom en Giottoängel eller en ikon från Istanbul. Här finns en påtaglig sorg i stroferna, ibland manifesterad som en gravsten eller som en spökbild av barnet som simmar i eter. Men framför allt:
”Requiem, mamma,
hur skriver man ett requiem”
Ja, kanske just så! Det är nu sju år sedan Eva Runefelt publicerade sin förra diktsamling och den föreliggande samlingen är hennes fjärde på den här sidan millennieskiftet. Debuten begicks redan 1975. Att läsa hennes nya dikter är ytterligare en bekräftelse på hennes centrala plats i den samtida poesin.
Mottagen: 12 juni 2020
Anmäl textfel
