LitteraturMagazinets recension av Fallna kvinnor : när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut, Eva F Dahlgren
Starkt om maktlöshet och samhällets övergrepp
Författaren Eva F Dahlgren beskriver med mycket känsla det moment 22 som vi skapar när vi dömer redan utsatta människor till fortsatt utsatthet.
På fästningen i Landskrona fanns under första halvan av 1900-talet kvinnor dömda till tvångsarbete. Brottet? De hade prostituerat sig. Möjligheten att skapa sig ett annat liv? Minimal.
Eva F Dahlgren står bakom flera intressanta böcker som jag länge har velat läsa men aldrig har kommit till skott med. Nu vet jag att de tidigare titlarna måste läsas snarast möjligt. Dahlgren kan skriva om historiska fakta så att de lever och andas.
"Fallna kvinnor" handlar om kvinnor på Landskrona-anstalten som dömts enligt lösdriverilagen, en lag som gjorde det illegalt att inte ha ett arbete. De som i praktiken fängslades var de prostituerade. Nyss hade prostitutionen i Sverige varit reglerad: de prostituerade måste komma på regelbundna kontroller och hade ingen chans att få ett annat jobb, men de var inte jagade. Nu hade de inga chanser att få andra jobb - särskilt inte med en vistelse på tvångsarbetsanstalt i bagaget - och de hade dessutom små chanser att kunna prostituera sig utan att gripas och straffas.
Det blev ett moment 22 för alla inblandade. Det jobbigaste i Dahlgrens bok är att läsa brev från den sociala assisten och ta del av hennes världsbild. Hon inpräntar moral och gudsfruktan i flickorna, skäller ut dem som inte lyckas, peppar dem som hon tror kan lyckas. Trodde hon ens själv att det var så enkelt som hon får läget att framstå?
Dahlgren belyser effektivt hur straffen var en del av den rasbiologiska världsbilden. Prostituerade ansågs vara de lägst stående, mest degenererade människorna i samhället. De klassificerades, bedömdes, fotades, mättes - allt för att försöka få fram resultat som aldrig riktigt lät sig fångas i siffror, men som de ändå bedömdes utifrån. Den medicinska vetenskap såg dem inte som människor utan som personifikationer av olika personlighetsmodeller: demimonden, berglärkan, luffaren.
Nästan alla de kvinnor som Dahlgren skriver om hade både syfilis och gonorré, detta i en tid då botemedel saknades. Det var en oundviklig del av yrket. Ändå fanns det kvinnor som inte såg någon annan möjlighet att försörja sig själv, sina barn, sina män. Som straff för sin utsatta position dömdes de till tvångsarbete. Som straff för sin dom hade de små chanser att nå fram till ett annat liv.
Dahlgren berättar om främst två kvinnor som mötte detta öde, men också många andra liv fladdrar förbi. Det handlar om klassamhälle, fattigdom, samhällets kyla inför sina egna medborgare. Det är en omistlig historielektion - och en påminnelse om hur vi idag behandlar de som har det sämst ställt. Säger att de får skylla sig själva, samtidigt som vi inte ger dem många möjligheter att ta sig därifrån.
Det gäller inte bara samhället i stort. Det gäller också dig och mig. Det är alldeles för lätt att se ner på dem som saknar en ordnad tillvaro, så fort man själv har det.
Mottagen: 30 september 2013
Anmäl textfel