LitteraturMagazinets recension
av Min pappa Ann-Christine, Ester Roxberg
När en pappa kommer ut som kvinna
Ester Roxberg skriver om hur livet vänds upp och ner, men berättelsen känns ofullständig och nedtecknad i all hast.
Vad skulle du göra om den du såg som din pappa kom ut som den kvinna hon i själva verket alltid har varit? Skulle du kunna se med samma ögon som förut på henne - och på ditt eget liv? Din barndom och ditt vuxna nu?
Ester Roxberg, som tidigare har givit ut två romaner, vänder här blicken mot sitt eget liv och det sammanhang som hon ingår i. Hon växte upp i en kärnfamilj med en pappa som var präst och en mamma som undervisade i vårdvetenskap. Barndomen skildras som närmast idyllisk.
När Ester blir vuxen händer dock någonting som tycks få hela livet att eka falskt: hennes pappa Åke, då närmare sextio år, börjar prata om att utforska sin kvinnliga sida. Ester tycks inte förstå något alls av det som faktiskt sker. Först ser föräldern sig som transvestit, sedan inser hon att hon är kvinna och vill vara det mer än hon kan i sin medfödda kropp. Åke tar steget till att fullt ut leva som Ann-Christine och Ester har svårt att acceptera förändringen, hur mycket hon än skulle vilja tycka att alltihop var enkelt.
Hur handskas man med en förälder som visar sig ha ett alldeles eget liv, med behov och känslor som inte ryms i ens egen värld? Författaren står modigt nog för alla sina dåliga sidor gentemot Ann-Christine. De där telefonsamtalen då hon lade ifrån sig telefonen för att slippa lyssna. Ilskan, besvikelsen, äcklet över någon och något som inte passar in det normala, i heteronormen och de omhuldade stereotyperna. Känslan av att själv förändras när en förälder förändras, att själv bli onormal när en förälder anses vara det av omgivningen. Jag skrev modigt, men det är också mycket obehagligt att läsa. Sidorna ekar av en ilska som ibland tycks gränsa till hat.
Denna självbiografi är mycket kort, inte ens 200 sidor. Det märks att den är skriven mitt uppe i en ännu inte avslutad process. Ann-Christine har fortfarande inte fått hitta sig själv fullt ut och definitivt inte fått den förståelse hon förtjänar från omvärlden. Dottern har inte landat i vad som händer. Boken handlar egentligen om Ester Roxberg själv och även om Ann-Christine är mycket närvarande så försvinner hon och blir svår att få grepp om i dotterns smärta. Om bearbetningen hade fått pågå i ett eller ett par år till innan boken publicerades hade berättelsen kunnat bli mycket mer helgjuten.
Som det är nu är det mycket oklart vad som egentligen pågår. Länge kallas Ann-Christine för transvestit. Ordet transsexuell dyker upp helt perifert, men skillnaden mellan att ibland klä sig som det andra könet och att fullt ut vilja leva som det egentliga könet, som avviker från det medfödda, diskuteras inte. Genom hela boken kallas Ann-Christine för pappa, vilket jag möjligtvis kan köpa – Ann-Christine säger själv att hon alltid kommer att vara pappa till sina barn.
Att rätt pronomen, det vill säga hon, dyker upp först på näst sista sidan och sedan är försvunnet igen på sista sidan har jag svårare för att acceptera. "Min pappa Ann-Christine" blir en ofullständig bok: en fragmentarisk och till synes inte tillräckligt genomtänkt berättelse, som verkar ha skrivits ner alldeles för tidigt. Förlaget kunde ha gjort sin författare en stor tjänst genom att inte stressa ut boken, utan låta den växa färdigt först.
Mottagen: 14 januari 2014
Anmäl textfel
