Recension
av En fest för livet, Ernest Hemingway
Hemingway om sin upplevelse av åren i Paris
Utgiven postumt första gången 1964, skildrar ”En fest för livet” Ernest Hemingways tidiga år som strävsam författare. En fest för livet (i originalet "A moveable feast") är Paris – staden som aldrig upphör att susa i blodet om man fått turen att uppleva den som ung, skriver Hemingway.
25 år gammal har han sagt upp sig från sitt tidningsarbete och skriver på heltid, driven av ett inre krav. Han är disciplinerad, välmedveten om sina strategier kring arbetet och ligger tydligt i framkant bland tidens författare, vilket han väl vet, trots att han ännu inte publicerat någon stor roman vid den här tiden. Han väntar på att ”trycket ska växa”.
Det är omisskännligt Hemingway. En originalitet och enkelhet, en direkthet och närhet till kroppen, kanske skulle man kunna säga till det inre barnet, som tar läsaren med storm. Till stor del är denna självbiografiska bok porträttet av en livsstil: den bohemiske författarens. Han är strängt upptagen, så upptagen att han till slut knappt märker att en ny kvinna börjat lura honom bort från hans fru. (Även om den historien inte ges plats här.) Han har satsat allt på ett kort: sitt skrivande.
Alla författare talar om sina bekymmer, säger Sylvia i bokhandeln lugnande till Hemingway; ni är inte den enda.
Rasande på sig själv beger han sig därifrån: han har ju själv valt sin väg.
Läst parallellt med Paula McLains roman ”Åren i Paris” (som jag också recenserat här i Litteraturmagazinet) är det lätt att se hur ”En fest för livet” gett uppslag till att skriva fruns version av Paristiden. Till hundra procent har hon grundat sig i Hemingways roman, men har valt det perspektiv som Hemingway i princip osynliggjort, men som läsaren lätt börjar reflektera över. Den debatt som efter Knausgårds bok pågått i dagstidningarna om den självupptagne manlige författaren, och de villkor han skapar för sin nära omgivning, aktualiseras i högsta grad av Hemingways självbiografiska bok. Här är Författaren med versalt F, sida upp och sida ner. Naturligtvis blir man charmad. Arbetet är hans största glädje, han driver omkring på Paris gator, dricker en café creme här, en whisky där, försöker driven av skral kassa undvika att äta lunch och upptäcker att Cézannes tavlor får en annan skärpa när man betraktar dem med hungern rivande i magen, satsar på hästkapplöpningar men övervinner slutligen den manin, kommer i samspråk med ett par unga modeller – men, nej tack, ”jag ska dinera med ma regulière”.
Vilket liv har, vid sidan av allt det här, hans fru? Som inte köper nya kläder, som sitter hemma i den sunkiga lägenheten med ett småbarn? Skildringen av hustrun är ömsint men sparsam. På besök hos Gertrude Stein hänvisas Hemingways fru till att sällskapa med Steins väninna, som ”tar hand om fruarna”. Författaren noterar det med glimten i ögat, och skildrar sin väninna Stein med både distans och sympati.
Men ibland händer det förstås att Hemingway, som vanligt tidigt vaken, kokar napparna och flaskan och lagar bebismat – och stannar hemma och skriver. Jag skulle gärna vilja veta om det är sant att Ernest Hemingway efter skrivandet av boken plockade upp luren och ringde sin första fru Hadley, då omgift sedan länge – något Paula McLain låter honom göra i sin roman. För att få bekräftat: kommer du också ihåg – vi delade något stort, men nu är det över. Osentimentalt går det stråket av vemod genom den här romanen, vetskapen om att förfluten tid inte kan återvinnas – desto mer drabbande eftersom författaren inte uppehåller sig vid den.
Mottagen: 9 april 2013
Anmäl textfel
