LitteraturMagazinets recension
av Nära darrar ingen hare, Emma Warg
En fullfjädrad diktdebutant
Emma Warg har, efter en tidigare karriär som fotomodell och skådespelare, gått författarskolan på Biskops Arnö och kommer nu ut med sin debutdiktsamling.
Den stämningsfulla titeln "Nära darrar ingen hare" skvallrar om en genomtänkt estetik som också finns närvarande på varje boksida. Det här är en diktsamling där språket tar plats och innehållet anas, på ett sätt som snarare förför än stör.
Ordens klang får ofta leda vidare till varandra:
om jag lämnade rummet
skulle det störta ihop över sig självt
borde hitta på något annat än ångest
att skydda mot obehaget
borde
bodde
jag skriver för att stryka
Det är hela tiden mycket stilsäkert och språksäkert. Warg använder väl valda ord och har totalkoll på sina uttrycksmedel. Det skulle kunna bli tråkigt, men så är aldrig fallet. Faktiskt lyckas Warg med konststycket att skriva svalt, snyggt och distanserat utan att det skapas en distans mellan mig och texten.
familj litet mjukt djur
underordna sig sårbar
häll fettet ur pannan
vi log mot varandra och vi dog mot varandra
Delvis beror den där distansen som aldrig infinner sig på att Warg då och då kryddar med någon – självklart väl vald – dissonans. Lutar jag mig tillbaka och tror att jag vet vad som händer så blir jag ändå väckt strax därefter av något jag inte väntat mig.
detta fönstret är inget du någonsin
titt ut tattat tu tittat ut från ur
tar i blad
blänker blad
sanden river mellan tummen och pekfingret
På baksidestexten basuneras en brors död ut, men sorgtemat kryper bara då och då fram i poesin. Det skapar en avsevärt större spänning än om texterna explicit hade kretsat kring sorgen.
Precis som allt annat i "Nära darrar ingen hare" skvallrar modet att tiga om en författare som vet vad hon gör – och varför. Någon som har studerat skrivandet, omsatt det i praktiken och gjutit sprakande liv i alla mallar.
Mottagen: 9 november 2014
Anmäl textfel
