Den medelålders författaren Jan Rorsack har kört fast i sitt arbete på en biografi över Thomas Mann och ägnar sig istället åt att skriva om sig själv och ungdomsvännen Dorotea Vik och hennes korta förlorade liv.
   När de gick i samma klass i gymnasiet var han liksom alla andra djupt förälskad i henne men såg henne samtidigt som sin värsta konkurrent. Den uppkäftiga, gäckande Dorotea bar liksom han på författardrömmar, men medan han var kontrollerad och aldrig tycktes ha problem med sitt skrivande var hon den naturbegåvade och gåtfulla, en intensiv poet och människa som till slut gick sönder.
   I sin roman om två människor som är varandras motsatser men ändå sammanlänkade gestaltar Ellen Mattson med stor författarauktoritet spännande frågor om kontinuitet och flykt, om ansvar och lockelsen i att förlora sig själv. Vad hände egentligen mellan Jan och Dorotea, på vilka sätt var de lika och på vilka sätt olika?

"Folk kommer att säga att jag skriver för att få berätta om mig själv eller för att komma närmare min ungdom, men jag vill inget av det, jag vill bara få träffa henne igen.
Det enda jag vill är att träffa henne igen."

Jan Rorsacks första minne av Dorotea Vik är hennes solbrända hand med en tänd king-size-cigarrett. Vilken utmaning, röka i klassrummet! Det är första dagen på läsåret och alla är nya i gymnasieklassen. Hon är nyast, har just flyttat till den lilla staden.
Som alla andra blir han förälskad i henne men ser henne samtidigt som sin värsta konkurrent. De drömmer båda om att bli författare, men medan han är disciplinerad och inte tycks ha några svårigheter med sitt skrivande är hon den naturbegåvade och gåtfulla, en intensiv poet som till slut går sönder.
Närmare trettio år har gått och Jan har blivit framgångsrik biografiförfattare. Minnena av Dorotea dyker upp och tränger sig på när han kört fast i ett arbete om Thomas Mann, och han leker med tanken att skriva om henne i stället. Kommer det att föra mig närmare henne, frågar han sig. Han måste få veta vad som ledde till Doroteas alltför tidiga död. Så växer hans berättelse fram, berättelsen om det gapiga tonårsgeniet som blir en omsusad poet och självförbrännande konstnär. Den formar sig också till en självuppgörelse.
I sin roman om två människor som är varandras motsatser men ändå sammanlänkade gestaltar Ellen Mattson spännande och med stor författarauktoritet frågor om kontinuitet och flykt, om ansvar och lockelsen i att förlora sig själv. Vad hände egentligen mellan Jan och Dorotea som trots sina olikheter sökte sig till varandra? Fanns det ändå något som gjorde dem i grunden lika?
I historien om Jan och Dorotea har Ellen Mattson skickligt inflikat några mellanspel som speglar och fördjupar deras förhållande. Mellanspelen handlar om den gamle nobelpristagaren - med drag av Thomas Mann - som befinner sig i exil i Paris 1933 och en kvinnlig succéförfattare som han kände som barn och nu ska återse.
Med Poetens liv tog Ellen Mattson ytterligare ett stort steg framåt i sitt redan mycket uppmärksammade författarskap.

"... en historia som man inte kan släppa och som hela tiden överraskar." Femina

"Ellen Mattson har ur mycket som helst att säga. Var och varannan mening innehåller en tänkvärdhet" Expressen

"Ellen Mattsons prosa är därtill ett ovanligt känsligt och skarpslipat verktyg. Obehindrat glider den mellan romanfigurernas medvetande, stannar till och kryper närmare där det behövs, eller prövar stora vidvinkelobjektivet om så krävs för att ge liv inte bara åt det som hände mellan Jan och Dorotea, utan åt de "stora" frågorna som den "klassiska" litteraturen alltid kämpat med." Dagens Nyheter

"Poetens liv är en märkligt expansiv roman. Det finns något drömliknande i Ellen Mattsons språk som både berör och fascinerar, samtidigt som det är tydligt och ordrikt. Och alldeles under den vackert böljande språkytan ligger höggradiga känslor av panik och upplösning."
Skånska Dagbladet

"Ellen Mattson pumpar liv i ett universellt ämne: att se bakåt för att lära inför det som väntar. Hon är tonsäker, betoningarna syns inte men känns." GT