LitteraturMagazinets recension av Röd måne, Elisabet Nemert
Spännande och förförande askungesaga i historisk miljö
Ett nyfött flickebarn ligger vid skogsstigen, hon gråter hjärtskärande. Det är en kall höstnatt år 1626 och månen lyser röd. Gråten tystnar. De båda varghundarna hittar barnet och Ingrid Ingmarsdotter hoppar av sin häst och tar med barnet till gården Näs i Skokloster.
Den röda månen tolkas som ett djävulstecken, då är det farligt att vistas ute. Ingrid Ingmarsdotter är läkekvinna och gift med Gustav II Adolfs fältskär. Hon tar flickebarnet som sitt eget och lär henne örternas egenskaper. Trots att man letar efter modern till flickan, finns ingen i trakten som fött barn. Barnet ses med misstänksamma ögon av omgivningen. Visst är det en bortbyting, en trollunge?
Berättelsen är en saga förankrad i historisk miljö, där vi ställs inför häxjakt i Skokloster och en visgosse som utanför kyrkan pekar ut dem som har häxmärket i pannan. Det är vidskepelsens mörka tid, när rädsla, avundsjuka, habegär och illvilja råder. Den tid när protestantiska kyrkan understöddes helt och fullt av kungen.
Det är också en brytningstid, när Gustav II Adolf stupar och tronföljaren är minderårig. Kristina hade inte ens fyllt sex år när hennes far dog. Den blivande drottning Kristinas livsöde spekuleras det i – ännu i våra dagar. Drottning Kristina har en viktig roll i den här boken.
Boken pockar på läsning, den för mig in i en rafflande äventyrsberättelse med övernaturliga inslag. Jag måste bara få veta hur det går för den vackra, men fattiga Indra, hittebarnet. Javisst, det här är den sortens roman där huvudpersonen är god, överjordisk vacker och hela tiden får skydda sig mot de onda krafter och illvilliga människor som finns i omgivningen. Människorna är antingen goda eller onda. De är antingen fattiga eller rika. Här finns romantik, trånad, kärlek och svek. Den här sortens romaner formligen älskade jag när jag var i tonåren. Det är en askungesaga!
Boken är mycket välskriven och vi får många miljöbeskrivningar, framför allt från Stockholm dit Indra kommer som barn efter flykten från Skokloster. Indra växer upp och fortsätter moderns gärning, hon botar sjuka och hon använder sina helande händer. Jag nästan förnimmer örternas dofter från bokens sidor.
Det här är författarens sjunde bok och hon skriver romaner i historisk miljö, där fakta och fiktion blandas. Vilket vackert namn hon valt till huvudpersonen i den här boken – Indra. Jag kollar upp på nätet och får veta att namnet bärs av 511 kvinnor och 13 män i Sverige. Det är egentligen ett maskulint namn på en indisk gud.
Visst är det skönt att ibland låta sig förföras in i sagornas värld, för vi vet ju alla att de flesta sagor har ett lyckligt slut. Jag tror att den här boken passar bäst för unga kvinnor. De som vill ha en mer realistisk berättelse ska kanske inte välja den här boken.
Mottagen: 4 september 2013
Anmäl textfel