"Männen jag träffat har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går."
Med drastiska formuleringar, humor och viss desperation begår Elin Ruuth sin litterära debut. Fara vill är främst en skamlöst självuppfylld, prosalyrisk uppgörelse med åren tjugo till tjugoett, med Malmö och Luleå, Gud och naturvetenskapen. Men den är också en poetik, en villfarelse, ett dödsdömt samtal med männen och krukväxterna.

"Varje gång jag åker upp till Luleå har de snurrat jordgloben ett kvarts varv. Mexiko har de sett, eller Indiska oceanen. I varje rum luktar överkasten som en ny kryddblandning, en ny epidemi. I kramarna mäter mamma mitt underhudsfett, det är den norrländska omtanken."

Med drastiska formuleringar, humor och viss desperation begår Elin Ruuth sin litterära debut. Fara vill går i små och stora cirklar, runt Malmö och Luleå, i hjärnan, språket och världsrymden. Varje villoväg är betydelsefull i denna handlingsförlamade utvecklingsroman.