Recension
av Heder, Elif Shafak
Angeläget om hedersvåld
På något sätt lyckas Elif Shafak kombinera en feelgood-känsla med en fruktansvärd familjetragedi. Hon låter berättelsen antyda hedersrelaterat våld men utan att gå på djupet i frågan. Boken är en bra och angelägen roman – inte ett debattinlägg.
"Heder" är Elif Shafaks andra bok som översatts till svenska. Den första var "Bastarden från Istanbul" och kom ut förra året.
"Heder" är också den skriven på ett lättsamt språk, och tar upp ett allvarligt ämne. Den är mycket väldisponerad med tillbakablickar, och så småningom målas bakgrunden upp.
Jag njuter av layouten, där varje kapitel har en egen rubrik under vilken plats och tid anges. Större delen av boken utspelar sig i London i slutet av 70-talet.
En förvirrad ung tonårspojke begår ett hemskt brott - ett mord. Hans avsikt är inte att döda, men att straffa sin mamma, som har setts gå på bio med en okänd man. Han känner sig nu som familjens överhuvud, eftersom hans far tidigare lämnat dem. Historien börjar berättas av Esma, den ett år yngre systern, när brodern Iskender snart avtjänat sitt straff. Esma slits mellan sitt hat till brodern för det han gjort, och sin kärlek till honom. Samtidigt har hon dåligt samvete, kunde hon ha förändrat något om hon varit mera uppmärksam? Hon såg upp till brodern, samtidigt som hon var svartsjuk på hans fördelar som den äldste i syskonskaran. Han var mammas älskade sultan. Och nu ska hon ta emot honom när han kommer ut från fängelset - han som tog ifrån sina syskon deras barndom. Han som förstörde allt!
Pembe och Adem kom till London med sina två barn, Iskender och Esma. I London födde hon det tredje barnet, pojken Yunus. Pembe kommer ursprungligen från en liten kurdisk by och hon har en tvillingsyster Jamila, som väljer att bli kvar och bli traktens barnmorska. När tragedin inträffar är Iskender blott sexton år. Boktiteln tyder på att det handlar om hedersmord, men min känsla är snarare att det handlar om en pojke som ställs inför något han inte kan hantera eller förstå, och hans oförmåga att tolka händelseförloppet och vad han tror förväntas av honom.
Som av en händelse får jag se en dokumentär som skildrar hedersrelaterade mord i samhället Ramle i Israel. Här har åtta flickor i yngre tonåren, alla inom samma beduinsläkt, dödats under de senaste tio åren. Berättarrösten i filmen tillhör en ung kvinna från släkten. Även en man från släkten låter sig intervjuas. Han berättar att det räcker med att en flicka ses prata i en mobiltelefon eller att hon har för kort kjol för att hon ska ha beseglat sitt öde. Polischefen i Ramle säger att det som utmärker en hedersrelaterad brottsplats är den totala tystnaden – alla tiger! Den som berättar skriver under sin egen dödsdom.
Iskenders tankar eller dagbok han skriver i fängelset visar hans förändring från en djupt förtvivlad pojke, till en bråkstake och slutligen till en man som accepterar sin situation. Han kan inte förändra det förflutna och han förväntar sig inte heller att någon ska ta emot honom när han kommer ut.
Personporträtten är trovärdiga och sympatiska. Inte ens fadern Adem, som spelar bort sina pengar, överger familjen, och flyttar till en strippa, är helt osympatisk. Även han strider med det förflutnas demoner.
Min stora behållning är den charmiga yngste sonen som hejdlöst förälskar sig i en nästan dubbelt så gammal tatuerad och piercad flicka. Han följer och dyrkar henne och blir husockupanternas lilla maskot. För honom finns inte olika kulturer, han rör sig fritt däremellan. Både hans naivitet och funderingar är helt oemotståndliga.
Det är en mycket bra och läsvärd roman och jag ser med förväntan fram emot att flera böcker av Elif Shafak översätts till svenska.
Mottagen: 21 november 2012
Anmäl textfel
