LitteraturMagazinets recension
av Min fantastiska väninna, Elena Ferrante
Storslagen första del i hyllad romansvit
"Min fantastiska väninna" är den första delen på svenska i den italienska författaren Elena Ferrantes hyllade romanepos om barndomsvännerna Elena och Lila. Magnus Lindström ser redan fram emot nästa del.
Det näst bästa med Elena Ferrantes första del i romansviten "Min fantastiska väninna" är att det kommer tre delar till om de två vännerna Elena Greco och Raffaella Cerullo, eller Lina som alla kallar henne (förutom Elena som kallar henne Lila), och deras uppväxt i ett fattigt kvarter i 50-talets Neapel. Det bästa är allt annat.
Personligen är jag oändligt förtjust i romaner som gör anspråk på att skildra ett helt liv och en epok, dessa tegelstenar som gått till historien som klassiker av författare som Tolstoj, Proust, Pamuk och Mann för att nämna några. Nu kommer med största sannolikhet en kvinna sälla sig till denna skara och bara det är uppfriskande, om nu pseudonymen Elena Ferrante är en kvinna förstås. Å andra sidan är det likgiltigt vem som skriver "Min fantastiska väninna" och det är nästan skönt att det är en pseudonym bakom så att texten själv kan få stå i centrum, för det är den värd.
Även om det finns likheter mellan ovan nämnda mäns respektive familjekrönika och "Min fantastiska väninna" i anspråk och upplägg är skillnaderna fler, och det är just dessa skillnader som både gör den jämförbar och ger känslan av något nytt och fräscht.
Romanen berättas av Elena Greco, det är hennes minnen av uppväxtåren i Neapel som skildras. I romanens inledning är Elena en gammal kvinna som får reda på att hennes livslånga vän Lila är försvunnen. Elena misstänker att hon har försvunnit av egen fri vilja eftersom "hon i minst trettio år har sagt att hon vill försvinna […] att lösas upp, låta alla celler skingras, så att det inte finns något kvar av henne." Elenas misstanke bekräftas när Lilas son inte hittar ett spår av henne i lägenheten, allt är utplånat. Elena blir arg och ser det som en utmaning, en tävling som hon inte tänker låta Lila vinna och eftersom hon är författare tänker hon hämnas väninnans försvinnande genom att "skriva ner varenda detalj" från deras historia, så som hon minns den.
Jag kastas in i ett myller av karaktärer och små vardagliga episoder men det blir aldrig rörigt. Med en enkel men vacker och effektiv prosa byggd på en oerhörd detaljrikedom framträder det fattiga kvarteret, där Elenas och Lilas vänskap utvecklas, som taget ur en neorealistisk film av Rossellini eller Visconti. I centrum står vänskapen som först är så försiktig att de inte riktigt leker med varandra utan mest sitter i närheten och visar sina dockor för varandra. När Lila sedan helt plötsligt kastar ner Elenas docka genom ett fönster till källaren och Elena svarar med samma mynt leder det till det första äventyret av många som stärker deras band. Det är Lila som driver både berättelsen och berättaren framåt. I viss mån är de varandras motsatser och Elena känner både beundran och avundsjuka över Lilas briljans och hennes osvikliga förmåga att ständigt stå i centrum men också hur hon alltid gör som hon vill och inte lämnar någon i sin omgivning oberörd, "den förskräckliga och fenomenala flickan" som Elena härmar så gott hon kan för att inte bli som sin mor.
I vanliga fall kan jag tappa förtroendet för en berättare med lite för detaljerat minne men i "Min fantastiska väninna" vägs det som är nödvändigt för den målande gestaltningen upp med att berättaren spekulerar om det hon inte kan veta som barn och därmed inte heller minnas men framför allt ifrågasätter hon sitt minne eftersom ett barn har en annan tidsuppfattning. "Idag tycker jag det är svårt att troget och tydligt återge vad jag kände", berättar hon vid ett tillfälle och ger sig själv trovärdighet att med helt fria tyglar berätta hur hon vill. Berättaren förflyttar sig lätt genom tiden, till olika situationer i kvarteret och det finns inget motstånd, det är bara att hänga med och det är svårt att hoppa av när man väl är på.
Inblicken i den lokala samhällskroppen göder alla mina fördomar om 50-talets Neapel och jag njuter sida efter sida. Katolicism, maffiakultur, svågerpolitik, mecenater, lärare och andra auktoriteter styr varje del av det lilla kvarteret och formar den patriarkala familjestrukturen. Våldet är ständigt närvarande och puttrar hotfullt i bakgrunden med en generationsöverskridande kedja av oförrätter som leder till nya oförrätter och hämndaktioner. Denna verklighet drömmer sig båda flickorna bort från. Elena fortsätter att studera i hopp om att det är vägen ut medan Lila lämnar skolan trots att hon i praktiken är ett geni.
För Elena blir den världen mindre när hon växer och det är en smärtsam process att genomskåda verkligheten och inte känna sig hemma. För Lila blir verkligheten än mer påtaglig och obehaglig när hon upplever att "människornas och tingens gränser plötsligt upplöstes" framför hennes ögon när hon inser att det goda och det onda blandas och förstärker varandra. Insikten är en vändpunkt som får henne att ge upp sina drömmar och hon börjar istället arbeta i hemmet som en omedveten förberedelse för ett vanligt liv där världens konturer och gränser håller sig på sina rätta platser.
Romanen slutar i ett vägskäl för de båda unga kvinnorna och jag längtar redan efter nästa del men oroas också lika mycket som Elena över "att Lila inte skulle rymmas i någon form och att hon förr eller senare kommer slå sönder allt igen."
Mottagen: 11 april 2016
Anmäl textfel
