I Ebba Witt-Brattströms studie över dekadensen kring sekelskiftet 1900 möter vi det "litterära banditparet" Ola Hansson och Laura Marholm. Han var skånsk skald och hon balttysk dramatiker och kritiker. Ola Hansson blev en uppburen författare i Tyskland. Laura Marholm blev en "Ny kvinna-författare", och en av tidens skandalomsusade särartsfeminister. I sin nya bok berättar Ebba Witt-Brattström om varför deras popularitet så plötsligt tog slut, men hon beskriver också hur dekadensen levde vidare i könsfrågan och än i dag är en viktig underström i feminismen.

Ebba Witt-Brattström, f. 1953, är professor i litteraturvetenskap vid Södertörn och en av våra mest kända litteraturhistoriker med genusinriktning.

Den svenska dekadensen är ett oskrivet kapitel. Det råder Ebba Witt-Brattström nu bot på i sin nya studie om Ola Hansson och Laura Marholm. Han var den dekadente flanören. Hon en feministisk förgrundsgestalt. Tillsammans var de litterära banditer.

Dekadens är ett mångtydigt begrepp, kanske mest använt för att beteckna allmänt moraliskt förfall. Men dekadens är också en litterär och estetisk riktning som föddes i Frankrike i slutet av 1800-talet, en reaktion mot den tidiga industrialismens framstegstro, materialism och masskultur. Husguden var Baudelaire, och J.K. Huysmans roman Mot strömmen var den skandalösa kultboken. Andra berömda dekadenter var Oscar Wilde och Rainer Maria Rilke. Men om den svenska dekadensen och dess betydelse för den europeiska litteraturen är mycket litet skrivet. I Ebba Witt-Brattströms studie möter vi det "litterära banditparet" Ola Hansson och Laura Marholm. Han, en skånsk skald, och hon, en balttysk dramatiker, översättare och introduktör av skandinavisk litteratur, möttes midsommaren 1888 och gifte sig i september 1889 i Köpenhamn och levde sedan i frivillig exil resten av sina liv.

I Dekadensens kön belyser Ebba Witt-Brattström hur Ola Hansson tack vare deras förening blev en europeisk kritiker och en av 1890-talet mest uppmärksammade tyskspråkiga författare. Laura Marholm, å sin sida, tecknas som "Ny kvinna" och skandalomsusad författare med stor betydelse för tidens feministiska debatt, bland annat genom efterföljarna Ellen Key och Lou Andreas-Salomé.

Ebba Witt-Brattström beskriver paret Hansson-Marholm som nyckelpersoner i tidens dekadens och svarar på frågan varför deras popularitet upphörde så brådstörtat vid 1900-talet början. Hon visar också att dekadensens tänkande lever vidare i könsfrågan och än idag är en viktig underström i feminismen.

Midsommarafton 1888 träffade den skånske poeten Ola Hansson den balttyska dramatikern, kritikern och särartsfeministen Laura Marholm hemma hos Georg Brandes i Köpenhamn. Det var ett möte mellan öst och väst, mellan den Nya Kvinnan och estetmannen. Från detta ögonblick var deras liv och verk sammanflätade. Tillsammans stod de under några år i centrum av den europeiska kulturdebatten och chockerade med sina djärva idéer om könens urartning och sexualdriftens betydelse.

Ebba Witt-Brattström skildrar detta "litterära banditpar" och gör en nytolkning av dekadensen och visar hur den kan användas för att förstå också vår egen tid.