LitteraturMagazinets recension
av Min familj och andra monster, David Safier
Vuxensaga ger skrattparoxysmer och sensmoral
Jag har en ny favoritförfattare inom feelgood. Han är tysk och heter David Safier. Förra året kom hans första bok som översatts till svenska "Dålig karma" och jag hade jätteroligt när jag läste den. Så nu var jag spänd på att läsa "Min familj och andra monster". Jag är inte säker på att jag skulle ha valt den om jag gått in i en bokhandel och läst baksidestexten. Den berättar om en familj som inte är lycklig. Mammas bokhandel är konkursmässig, pappa är utarbetad och de tonåriga barnen har identitetskriser och kärleksbekymmer. När de alla lite småsura beger sig hemåt efter en misslyckad maskerad, möter de en häxa och blir förvandlade till monster: mamma blir vampyr, pappa blir Frankensteins monster, sonen blir varulv och dottern blir mumie. Hur spännande låter egentligen det?
Men vad jag skulle ha gått miste om ifall jag inte läst den här boken! Det är en rafflande berättelse som nästan får mig att tappa andan och skrattmusklerna får sig en riktig genomkörare. Det är roligt nästan hela tiden. Här finns inga transportsträckor och författaren lyckas ändå med konststycket att det inte blir jobbigt att läsa historien. Det är en fin balansgång som David Safier klarar med bravur!
Vuxensagan berättar om familjens jakt på häxan för att hon ska upphäva förtrollningen. Förutom alla tokigheter så förekommer många träffande påståenden, till exempel mammans om att förlossningsvärkarna är en västanfläkt jämfört med ungarnas pubertet. Ligger kanske något i det. Ibland blir det extra roligt för oss i Sverige när den tyske författaren beskriver en vakt som ser ut att ha mottot "med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad". Kanske är det den utmärkta översättaren, Ulrika Junker Miranda, som fått till lite extra knorr här, eftersom järnrörsskandalen inte blev världsnyhet förrän förra året och boken kom ut i original 2011.
Varje familjemedlem, en i taget, berättar ur sitt perspektiv. Frankensteins monster har lite problem eftersom hans vokabulär inte rymmer några extra finesser utan enbart obegripligheter som "Ufftah", men han tecknar sina åsikter med streckgubbar i stället. Mycket lättfattligt och åskådligt. Genialt, helt enkelt.
Genom hela historien lyser författarens träffsäkra analys av vår omgivning, våra tillkortakommanden och snedvridna preferenser.
Alla goda sagor har en sensmoral, så även den här. Sjunk inte ner i det egoistiska gnällträsket utan vårda dina relationer och ge dem ny näring!
Ett gott skratt förlänger livet och jag vill leva länge än. Jag ser därför fram emot nästa bok med spänd förväntan.
Mottagen: 19 februari 2014
Anmäl textfel
