LitteraturMagazinets recension av Det som inte dödar oss, David Lagercrantz
Ljummen uppföljare
Sällan har väl en bok blivit mer omtalad än David Lagercrantz bidrag till Millenniumserien, "Det som inte dödar oss". Och visst finns där en viss spänning, men inledningen är seg och gestaltningen bara sådär.
Frans Balder, en världsberömd AI-forskare som just har flyttat hem till Stockholm från Silicon Valley, begär att få ta hand om sin autistiske son, August. Frans är frånskild och har tidigare knappt visat intresse för sonen. Nu är han orolig eftersom det inkommit rapporter om att pojken kan ha utsatts för misshandel av sin styvpappa.
I stort sett samtidigt befinner sig Mikael Blomkvist på Millenniums redaktion. Ekonomin är dålig, inga betydande reportage har skrivits på länge och nya ägaren vill marknadsanpassa tidningen. Mikael är nedslagen, men så ringer någon och tipsar honom om en professor Balder. När tipsaren berättat färdigt inser Mikael att Lisbeth Salander på något sätt är kopplad till den berömda professorn.
Så inleds "Det som inte dödar oss" av David Lagercrantz. Det har nog knappast undgått någon att detta är den fjärde delen i Millenniumserien, vars tre föregående delar skrevs av hädangångne Stieg Larsson.
Att göra ett referat av romanen utan att förstöra för den som önskar läsa den är inte lätt. Ytterst handlar det om stöld av avancerad forskning kring artificiell intelligens. Forskning som kan göra datorer betydligt intelligentare än människor och som i orätta händer utgör ett hot mot mänskligheten. Här finns ett internationellt brottssyndikat som stjäl hemligheter via Internet, men som även håller sig med yrkesmördare. Självaste NSA blir utsatt för en hackerattack och skickar agenter till Stockholm, vilket förstås drar till sig den svenska polisens uppmärksamhet.
Vem och vad det egentligen handlar om i "Det som inte dödar oss" framgår inte förrän efter hundratalet sidor. Det är först då man fastnar och börjar sträckläsa. I början introduceras nya personer ideligen och presenteras utförligt utan att sambandet mellan dem förklaras. Det tar emot att läsa på ett sätt man inte förväntar sig av en bok i den här genren.
Gestaltningen är väl sådär. Huvudpersonerna saknar mystiken och utstrålningen från tidigare, vilket förmodligen beror på att författaren räknar med deras upparbetade attraktionskraft. Dessutom är Blomkvist och Salander inte Lagercrantz egna skapelser. Intressantast i romanen är bifigurerna. Kommissarie Bublanski från tidigare delar får exempelvis blomma ut på ett angenämt sätt. Vill man vara syrlig kan man även undra hur många ondskefulla släktingar Lisbeth Salander kan tänkas ha egentligen?
Millenniumserien lider av samma syndrom som många andra serier, en utmärkt första del och mer eller mindre lyckade efterföljare. "Män som hatar kvinnor" var en riktigt bra deckare med en klassisk "det slutna rummets" gåta. Romanen hade ett tydligt patos och en unik kvalitet som då saknade motstycke. Del två och tre, "Flickan som lekte med elden" och "Luftslottet som sprängdes", är snarare actionthrillers med en story som blir alltmer osannolik ju längre det håller på. Det är visserligen underhållande, men fastnar inte. "Det som inte dödar oss" sällar sig till de två senare romanerna. Man läser, underhålls för stunden, men glömmer därefter det mesta. Med tanke på den stundtals sega inledningen var det inte riktigt värt det.
Det som stannar kvar efter läsningen är professor Balder och hans allt starkare kärlek till den otillgänglige sonen August. Här anar vi embryot till en annan och mycket bättre roman – den roman David Lagercrantz kanske drömmer om att skriva? Om så är ser åtminstone jag betydligt mer fram emot att läsa den boken än att ta mig igenom ytterligare en del med Blomkvist och Salander.
Mottagen: 22 december 2015
Alla vill läsa Zlatans självbiografi
Fotboll på toppnivå säljer – även efter julhandeln
Anmäl textfel