LitteraturMagazinets ljudboksrecension
av Det som inte dödar oss, David Lagercrantz
På återbesök i Stieg Larssons värld
I "Det som inte dödar oss" får vi åter stifta bekantskap med Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. LitteraturMagazinet recenserar ljudboksversionen, och den får blandad kritik.
Det privata är politiskt, sa vi för fyrtio år sedan, och även om vi inte säger det nu, så gäller det i än högre grad i dag. Övervakningssamhället är här, den personliga integriteten försvinner och den grävande journalistiken får allt sämre villkor.
Lisbeth Salander hackar sig in i National Security Agencys intranät, Mikael Blomkvist utpekas som en föredetting samtidigt som Erika Berger har lurats att sälja ut Millenniums redaktionella självständighet. En högst aktuell thriller som jag huvudsakligen läser driven av min lust att få vistas i huvudpersonernas närhet på Södermalm på samma sätt som jag i barndomen drömde mig till Astrid Lindgrens värld.
Personerna är, åtminstone till namnet, samma som på Stieg Larssons tid. Till och med de utredande poliserna är de samma, med Bublanski och Modig i ledningen. Men författarrösten är en annan, vilket understryks av att även uppläsaren är en annan. Som så ofta förr grunnar jag över det faktum att en bra uppläsare kan framhäva texten och få författaren att verka så mycket bättre.
Stefan Sauk är en utomordentligt duktig uppläsare, vilket dock inte hindrar att jag tidvis tröttnar på det allt för dramatiserade läsandet och längtar efter det neutrala uppläsande som synskadade också sägs föredra. Detta omväxlande med Lagercrantz tidvis långa och omständliga förklaringar om mångt och mycket får mig flera gånger att tänka att jag aldrig skulle ha orkat lyssna på boken till slut om jag inte varit så nyfiken på mina favoritfigurer.
I kampen mellan det onda och det goda är det pengarna som styr, och ingen säkerhet i världen kan skydda oss när girighet och ondska gör gemensam sak med de som skulle skydda. Camilla, Lisbeths tvillingsyster och totala motsats, vacker, socialt kompetent och alltigenom ond dyker fram ur skuggorna nu. Då behöver vi Superwoman Lisbeth i samarbete med mästerdetektiven Blomkvist.
Lisbeth har i den här texten mognat så till vida att hon tar ansvar för andra på ett personligt sätt. Hon använder numera en del av sina pengar till att hjälpa människor hon bryr sig om. Det roar mig också att höra Bublanskis utvalda citat av sin rabbi och jag gläds över att författaren är så hemmastadd i denna Stieg-Larsson-miljö som jag kommit att tycka mycket om. Alla Larssons teman finns i någon mån med, som exempelvis feminism och antirasism. Men klassperspektivet är oundvikligt ett annat. Lagercrantz har inte Larssons naturliga hemvist på 7-Eleven och IKEA.
Lagercrantz har i ett anfall av övermod förklarat sig vara en bättre stilist än Stieg Larsson, och det kan diskuteras. Utan tvekan har Lagercrantz andra litterära intentioner än Larsson, men vilka associationer ger exempelvis hans metafor "att ligga som en räka"?
Larssons direkta kontanta journalistprosa passade väldigt bra till texten, och han förmådde skapa relationer mellan sina personer genom de många välskrivna dialogerna. Något han behärskar betydligt bättre än Lagercrantz.
Sammantaget tycker jag ändå att det är en ganska intressant bok, som skulle ha vunnit på att strykas ner med ungefär en femtedel av texten.
Det är roligt att höra en annan författare berätta om välkända personer och miljöer, och de moraliska övertonerna om huruvida det var rätt eller fel av Lagercrantz att använda sig av Stieg Larssons böcker, personer och miljöer har under tiden försvunnit, åtminstone för mig.
Mottagen: 15 september 2015
Alla vill läsa Zlatans självbiografi
Fotboll på toppnivå säljer – även efter julhandeln
Läs mer ...
Anmäl textfel
