LitteraturMagazinets recension av Inga kelgrisar, inga styvbarn, Cia Sigesgård

Råttor skapar skräck och äckel i originell rysare

Känsliga läsare bör varnas för den psykologiska spänningen som byggs upp och för några riktigt läbbiga scener"

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. På utsidan liknar det en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner.

Sakta men säkert förs läsaren djupare in i husets hjärta där galenskap och vrede tränger in i varje lägenhet och ställer alla inblandades tillvaro på ända.

En psykologisk och nervkittlande folkhemsrysare som kryper under huden.

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar ondskan.

Astrid har alltid vetat att det var något fel på hennes son. Ingen trodde henne. De sade att hon var en dålig mor. Att det var henne det var fel på. Men ingen visste det som Astrid visste. För de hemliga gästerna som plötsligt börjar dyka upp kan hon berätta sanningen om vad som hände Caroline och de andra.

Någon gör inbrott i Annas lägenhet. Ingen tror henne. De säger att hon inbillar sig. Anna har ju alltid varit annorlunda. Speciell, som Kristoffer sade. En enda person tar henne på allvar.

Långsamt förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld, vrede och galenskap brottas med hopp och naivitet, och där alla inblandades tillvaro redan står på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.